Hemsida: Sveriges riksdag

Obs! Dokumenten i denna databas kan vara ofullständiga.
Större tabeller och bilder saknas.




Dokument: Prop. 1994/95:3

Rubrik:   Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården

Regeringens proposition
1994/95:3

Nationalstadsparken  Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården


Prop.
1994/95:3
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 juni 1994


Carl Bildt

                   Görel Thurdin
                   (Miljö- och naturresursdepartementet)


Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändring i lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.
   I propositionen läggs fram förslag att områden i tätorter och tätortsregioner
där parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer flätas samman till unika
historiska landskap skall kunna ges ställning som nationalstadspark och få ett
samlat och långsiktigt skydd mot exploateringsföretag m.m.  Med en
nationalstadspark avses ett riksintresse som har stor betydelse för det
nationella kulturarvet, för en tätorts eller tätortsregions ekologi och för
människors rekreation.  Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården föreslås
bli landets första nationalstadspark.  Regeringen föreslår att bestämmelser
införs i naturresurslagen som innebär att nationalstadsparken med hänsyn till
sina samlade natur- och kulturvärden i sin helhet skall vara av riksintresse.
Ny bebyggelse och nya anläggningar får komma till stånd och andra ingrepp utföras
endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmark och utan att i
övrigt skada natur- och kulturvärden i ett sådant område.  Regeringens förslag
innebär att områden i en nationalstadspark som i dag är exploaterade även
fortsättningsvis skall kunna användas för avsedda ändamål.  Pågående
markanvändning påverkas således inte på något avgörande sätt.  Regeringen
redovisar därutöver vissa överväganden om inriktningen av det fortsatta plane-
ringsarbete m.m. som behövs i fråga om markanvändningen och för förvaltning och
skötsel av nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.
   Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Innehållsförteckning


1    Förslag till riksdagsbeslut..............  4

2    Lagtext..................................  5

3    Ärendet och dess beredning...............  7

4    Allmänna utgångspunkter..................  8

5    Skyddsvärden i området Ulriksdal-Haga-
     Brunnsviken-Djurgården................... 10
     5.1 Översikt  ........................... 10
     5.2 Områdesvis beskrivning............... 14

6    Exploateringsintressen och skyddsbehov .. 21
     6.1 Tidigare ställningstaganden.......... 21
     6.2 Aktuella exploateringsintressen...... 23
     6.3 Kommunernas program och länsstyrelsens
         yttrande............................. 24
     6.4 Gällande rätt........................ 26

7    Bestämmelser om nationalstadsparker tas
     in i naturresurslagen.................... 29

8    Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunns-
     viken-Djurgården......................... 34
     8.1 Landets första nationalstadspark..... 34
     8.2 Områdets avgränsning m.m............. 38

9    Konsekvenser för kommunernas planering .. 41
     9.1 Delområden med skilda förutsättningar 41
     9.2 Förutsättningar för ändrad markan-
         vändning............................. 43

10   Nationalstadsparkens skötsel utreds...... 46

11   Förslagets ekonomiska konsekvenser....... 47

12   Författningskommentar.................... 49

Bilaga 1 Sammanfattning av  Departementspro-
         memorian (Ds 1994:3) Förslag till
         skydd för området Ulriksdal- Haga-
         Brunnsviken-Djurgården Lagförslag i
         promemorian 1994:3....................51

Bilaga 2 Remissammanställning över Ds 1994:3
         Förslag till skydd för området
         Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.55

Bilaga 3 Förslag till avgränsning av national-
         stadsparken Ulriksdal-Haga-
         Brunnsviken-Djurgården................85

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag...........86

Bilaga 5 Lagrådets yttrande....................88

Protokoll vid regeringssammanträde.............89
1  Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
  antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

2  Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.[1]
  dels att 3 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
  dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 7 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

3 kap.1 §

De områden som anges i 2-6 §§ är, med hänsyn
till de natur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast om hinder inte möter enligt
2-6 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.

Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för utvecklingen
av befintliga tätorter
eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om finns det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 2 kap. 7 § andra stycket.



Föreslagen lydelse



De områden som anges i
2-7 §§ är, med hänsyn till
de natur- och
kulturvärden som finns i
områdena, i sin helhet av
riksintresse.
Exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön får
komma till stånd i dessa
områden endast om hinder
inte möter enligt 2-7 §§
och om det kan ske på ett
sätt som inte påtagligt
skadar områdenas natur-
och kulturvärden.

Bestämmelserna i första
stycket och 2-6 §§ utgör
inte hinder för utveck-
lingen av befintliga
tätorter eller av det
lokala näringslivet eller
för utförandet av anlägg-
ningar som behövs för
totalförsvaret. Om det
finns särskilda skäl utgör
bestämmelserna inte
heller hinder för anlägg-
ningar för utvinning av
sådana fyndigheter av
ämnen eller material som
avses i 2 kap. 7 § andra
stycket.




        **Fotnot**
        [1]Lagen omtryckt 1992:1146

                       7 §

                          Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården
                         är en nationalstadspark.
                           Inom en nationalstadspark får ny
                         bebyggelse och nya anläggningar komma till
                         stånd och andra åtgärder  vidtas endast om det kan
                         ske utan  intrång i park landskap eller naturmiljö
                         och utan att det historiska landskapets
                         natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3  Ärendet och dess beredning

Med anledning av tre motioner från januari 1991 och en omfattande
remissbehandling av motionerna behandlade jordbruksutskottet frågan om skydd för
området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården mot fortsatt exploatering (bet.
1991/92:JoU10).  I ett yttrande till utskottet var Länsstyrelsen i Stockholms
län
i huvudsak överens med motionärerna om de starka natur- och kulturvärdena i
området och framhöll särskilt behovet av en samlad syn på områdets utveckling.
I
likhet med flertalet remissinstanser som hördes i ärendet underströk jordbruks-
utskottet i sitt betänkande att behovet av skydd för områdets utomordentliga
miljövärden vad avser natur- och kulturmiljö samt stadsbild bör överordnas
exploateringsintresset.  Utskottet utgick ifrån att regeringen på lämpligt sätt
skall återkomma till riksdagen och informera om den fortsatta planerings-
processen.
  Regeringen tog med anledning av en skrivelse från Boverket och Riksan-
tikvarieämbetet i november 1991 upp frågan om ett samlat och långsiktigt skydd
för området.  Med stöd av 6 kap. 2 §  naturresurslagen, beslöt regeringen att
Solna och Stockholms kommuner skulle redovisa hur kommunerna i sin planering
enligt plan- och bygglagen avsåg att tillgodose naturvårdens, kulturmin-
nesvårdens och friluftslivets intressen i det aktuella området.
  Berörda förvaltningar i Solna och Stockholms kommuner redovisade i december
1992 ett förslag till gemensamt program för planering av området
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.  Programmet antogs den 25 januari 1993
med
vissa tillägg av kommunfullmäktige i Solna kommun och godkändes i huvudsak den 6
september 1993 av kommunfullmäktige i Stockholms kommun.
  I sitt yttrande över kommunernas program framhöll Länsstyrelsen i Stockholms
län att de oexploaterade och kulturhistoriskt värdefulla miljöerna i området
borde få ett permanent och effektivt skydd i form av särskild lagstiftning.
  Den 13 januari 1994 överlämnade regeringen till riksdagen propositionen
1993/94:86 Finansiering av vissa väginvesteringar i Stockholms län m.m.  I denna
anmäldes att regeringens bedömning var att kulturmiljöerna och naturvärdena i
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården borde ges ett långsiktigt skydd genom
naturresurslagen.  Regeringen anförde också att särskild hänsyn skall tas till
de
krav som området ställer vid utformning av den s.k.  Norra länken med
anslutning-
ar.
  Propositionens bedömningar i denna del hänvisade till en promemoria (Ds
1994:3) som utarbetats inom Miljö- och naturresursdepartementet, Förslag till
skydd för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.  Regeringen anmälde i
propositionen sin avsikt att, efter sedvanlig beredning inom regeringskansliet,
i samband med den av riksdagen begärda redovisningen av planeringssituationen i
området, presentera ett förslag till förstärkt skydd för områdets natur- och
kulturvärden under våren 1994.En sammanfattning av promemorian samt promemorians
lagtext har tagits in som bilaga 1.  Promemorian  har remissbehandlats.
  Sammanlagt har 53 remissvar kommit in från myndigheter med ansvar för
markanvändningslagstiftningen m.m., från kommuner, från förvaltningsansvariga
myndigheter och sakägare samt från organisationer och föreningar m.fl.  En
sammanställning av remissvaren har tagits in som bilaga 2.
  I trafikutskottets betänkande (1993/94:TU24) med anledning av propositionen
rörande finansiering av vissa väginvesteringar i Stockholms län m.m. anslöt sig
utskottet till bedömningen att särskild hänsyn måste tas till området
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården vid val av lokalisering och utformning av
Norra länkens olika delar för att tillgodose områdets natur- och kulturvärden,
för att begränsa buller och andra emissioner samt för att inte störa
stadsbilden.  Utskottet instämde vidare i regeringens bedömningar rörande
behovet
av ett långsiktigt, samlat skydd för Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården och
konstaterade att en proposition med förslag till skydd av det aktuella området
skulle lämnas till riksdagen under våren.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 7 juni 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 4.  Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

4  Allmänna utgångspunkter

Tillgång till en rik och varierad natur- och kulturmiljö är viktig för
människors välbefinnande.  För boende i tätorter är tillgången till parker och
grönområden av stor betydelse både som ett berikande inslag i vardagsmiljön och
för att tillgodose behoven av rekreation och friluftsliv.  Parklandskap och
naturmiljöer i dessa områden är dessutom ofta bärare av betydande kulturhisto-
riska värden och bidrar på så sätt till att ge städerna identitet och karaktär.
 Vidare har sådana områden betydelse för människans hälsa och miljö och utgör en
förutsättning för att den biologiska mångfalden skall kunna bevaras i och i
anslutning till tätorterna.
   Genom sin centrala belägenhet och attraktivitet är parker och grönområden
ofta
långsiktigt utsatta för ett starkt exploateringstryck för bebyggelse, trafikan-
läggningar och andra verksamheter.  Frågan om åtgärder för att generellt öka
möjligheterna att slå vakt om sådana områden i tätorterna behandlas i plan-
och byggutredningens betänkande SOU 1994:36 Miljö och fysisk planering.
 Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
   Vissa parker och grönområden i våra tätorter är av särskild betydelse på
grund
av sina i ett nationellt och internationellt perspektiv särskilt framträdande
samlade natur- och kulturvärden.  I UNESCO:s arbete för att skydda det globala
kulturarvet används uttrycket historiska landskap för att beteckna ett område
som har särskild betydelse därigenom att det på grund av människans utnyttjande
uppvisar eller representerar ett samhälles värden såväl i form av påtagliga
fysiska spår, som genom kulturellt eller historiskt bestämda associationer.
   I vissa tätorter och tätortsregioner i Sverige finns områden som lämnats i
huvudsak oexploaterade och där parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer
flätas samman till från rikssynpunkt unika landskap av sådan karaktär som avses
i UNESCO:s arbete, dvs. historiska landskap.  Sådana områden är samtidigt av
stor
betydelse för det nationella kulturarvet, för en tätorts eller en tätortsregions
ekologi och för människors rekreation.  Det starka exploateringstryck som riktas
mot sådana områden och skyddsvärdenas komplexitet gör att nuvarande lagstiftning
enligt regeringens bedömning inte alltid ger tillfredsställande möjligheter att
på ett samlat sätt åstadkomma ett skydd som är starkt nog för att i ett lång-
siktigt perspektiv hindra en fortlöpande exploatering och fragmentisering av
det historiska landskapet i sådana områden.
   Regeringen föreslår att ett grundläggande och övergripande skydd för sådana
värdefulla områden åstadkoms genom att en ny bestämmelse om nationalstadsparker
införs i naturresurslagen.  Ett sådant skydd fullföljer en av de grundläggande
intentionerna i den fysiska riksplaneringen, nämligen att naturvårdens och
kulturmiljövårdens intresseområden i landet måste hävdas särskilt mot föränd-
ringar som kan skada bevarandevärdena, bl.a. därför att områdena representerar
värden som inte kan återskapas eller ersättas om de en gång har förstörts
(prop. 1985/86:3 s. 64).
   Samspelet mellan natur- och kulturvärden i området
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården i Stockholms län och områdets betydelse i ett kulturellt och histo-
riskt perspektiv gör att området som helhet väl uppfyller UNESCO:s kriterier på
ett historiskt landskap.  Regeringen föreslår i propositionen att området får
ställning som landets första nationalstadspark.  Framställningen i propositionen
bygger i väsentliga delar på remissbehandlingen av Miljö- och naturresursde-
partementets promemoria, Förslag till skydd för området Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården (Ds 1994:3), med förslag till ett förstärkt skydd för
detta område.  Framställningen utgör samtidigt den information beträffande
inriktningen av den fortsatta planeringsprocessen för området som jordbruksut-
skottet förutsatt (bet. 1991/92:JoU10).

5  Skyddsvärden i området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården

5.1 Översikt


Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården har genom århundraden uppskattats
för sin skönhet.  Det har nyttjats för rekreation och som inspirationskälla av
kungahuset och hovet, stockholmarna i övrigt samt av besökare från när och
fjärran.  I de vidsträckta områden där exploateringen kunnat hållas tillbaka har
det historiska landskapets huvuddrag bevarats och dess kvaliteter vidmakthållits
från generation till generation tack vare en kombination av kungligt markägande
och inflytande, allmän opinion och framsynta kommunalpolitiker.
   Det skyddsvärda området omfattar bl.a. de kungliga lustslotten Haga och
Ulriksdal, park- och rekreationslandskapet kring Brunnsviken, den kungliga f.d.
jaktparken Djurgården samt en rad betydelsefulla anläggningar och institutioner
för museiverksamhet, rekreation, friluftsliv, utbildning och forskning.  I vår
litteratur är området rikt representerat.  På figur 1 redovisas den historiska
utbredningen av den inhägnade kungliga jaktparken, av Ulriksdals slottspark och
av de gustavianska parkerna kring Brunnsviken.
   International Committy on Monuments and Sites (ICOMOS) är en
världsomspännande
organisation som värnar om det internationella kulturarvet.  År 1982
presenterade
organisationen en deklaration med rekommendationer om bevarandet av det globala
kulturarvet i form av historiska parker och trädgårdar.  I det s.k.  Florens-
dokumentet poängteras bl.a. att det är de ansvariga myndigheternas sak att,
efter kvalificerade experters råd, genomföra lämpliga legala och administrativa
åtgärder för att skydda historiska parker och trädgårdar.
   Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgårdens kulturhistoriska värden har även
uppmärksammats av den europeiska organisationen Europa Nostra.  I en skrivelse
till statsrådet Görel Thurdin i oktober 1993 understryker organisationen att
hotet mot de kungliga parkerna i hjärtat av Stockholmsregionen väcker inter-
nationell uppmärksamhet.  Organisationen, som har 200 medlemsorganisationer från
29 europeiska länder, yrkar även på att den svenska regeringen skall vidta
åtgärder till skydd för denna värdefulla del av det europeiska kulturarvet.
   I samband med Förenta Nationernas miljökonferens i Rio de Janerio år 1992
ställde sig Sverige sig bakom miljömål som bl.a. gäller bevarande av den
biologiska mångfalden.  Att slå vakt om området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården med dess mångsidiga naturvärden och innehåll av utrotningshotade
växt- och djurarter är ett uttryck för Sveriges vilja att följa upp dessa mål.

Rekreationsvärden

Områdets naturskönhet, centrala läge och utbud av attraktioner innebär att det
har stor betydelse för människors rekreation och för turismen i huvudstads-
regionen.  Få strövområden i Sverige kan uppvisa så många besökare i form av
motionärer, tränande idrottsmän och friluftsälskare som detta.  Behovet av
motionsanläggningar är väl tillgodosett.  Motionsspår med elbelysning utgår
bl.a.
från Fiskartorpets motionsgård och Östermalms idrottsplats.  Ridsporten är väl
utvecklad, speciellt på Norra Djurgården.  Badmöjligheter finns på flera platser
och båtsporten är också representerad.  Vintersporter som skid- och skridskoåk-
ning kan utövas i området och vid Fiskartorpet finns även en hoppbacke och en
mindre skidlift.
   Landskapets storlek och omväxlande karaktär med lövskogar, vattenområden,
ängar och parker erbjuder möjligheter till ostörda naturupplevelser vid utsikts-
punkter, strandpromenader, fågellokaler och längs naturstigar.
   Här finns vidare kulturhistoriskt intressant bebyggelse och parkmiljöer av
stort värde för friluftslivet.  De koloniträdgårdar som finns i området kom-
pletterar den mer storslagna trädgårdskonst som finns representerad i områdets
historiska parker.  Några av Sveriges mest intressanta muséer och nöjesanlägg-
ningar finns på Djurgården, dit även mässor och utställningar av tradition ofta
lokaliseras.

Naturvärden

Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården har stor betydelse för
Stockholmsregionens ekologi och är ett bra exempel på att även tätortsnära
grönområden kan innehålla särskilt betydelsefulla naturvärden.  Det mer eller
mindre sammanhängande naturområdet från Ulriksdal/Sörentorp till Södra
Djurgården med angränsande öar och holmar innehåller en mångfald biotoper och
har ett rikt växt- och djurliv.
   Området rymmer en biologisk mångfald som inte bara innehåller allmänt före-
kommande arter utan även många växt- och djurarter, som enligt Naturvårdsverkets
hotlista klassats som hotade, sällsynta eller hänsynskrävande och vars bevarande
därmed är av nationellt intresse.  Några mindre delar av området åtnjuter även
skydd enligt naturvårdslagen (1964:822).
   Växt- och djurlivet är beroende av spridningsvägar.  Kontakten mellan
naturom-
rådena inom Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är minst lika viktig som den
mellan Järvafältet och de stora sammanhängande naturområdena utanför staden.
 Dessa samband mellan olika naturområden och biotoper styr långsiktigt den bio-
logiska mångfaldens möjligheter att överleva.  Spridningsvägarna kan bestå av
gröna stråk, täta biotopöar eller naturmark intill bebyggelse och vägar.  Ju mer
natur, desto säkrare spridningsväg.  Brunnsvikenområdet utgör en viktig sprid-
ningsväg mellan Ulriksdal/Sörentorp och Norra Djurgårdens naturområden.  De
gröna partierna kring Sofiahemmet, Ryttarstadion vid Storängsbotten och
Tessinparken kan karaktäriseras som särskilt svaga länkar mellan Norra och Södra
Djurgården.  Det är från biologiska utgångspunkter viktigt att dessa länkars
betydelse som spridningsväg inte försämras ytterligare.
   Utmärkande för området är den stora utbredningen av gammal ekdominerad ädel-
lövskog.  Ekskogen har stor betydelse för insekter som lever av och på bark och
ved i olika nedbrytningsstadier.  Trots närheten till storstaden har man obser-
verat mer än 250 fågelarter.  Av dessa häckar ett hundratal regelbundet.  Vidare
är området en klassisk svamplokal som hyser många ovanliga arter knutna till
ekskog.  Det största problemet för flertalet av de hotade arterna är avverkning
av ädellövträd och avlägsnande av döda eller döende träd.  Andra betydande hot
för den biologiska mångfalden i området är igenväxning, ökat kvävenedfall och
utdikning av våtmarker.  Sedan slutet av 1800-talet har den totala natur-
marksarealen inom området krympt avsevärt i samband med exploatering och
avverkning vilket har inneburit att åtskilliga arter har försvunnit.

Kulturvärden

Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården utgör i sin helhet ett historiskt
landskap som rymmer värden av stor betydelse för det nationella kulturarvet.
 Dess särart som kunglig mark samt områdets speciella landskapskaraktär har
bidragit till att flertalet bostäder och byggnader för olika ändamål inom
området givits hög arkitektonisk klass.  Den övervägande delen av bebyggelsen är
av stort kulturhistoriskt värde.  Detta gäller bl.a. 1700-talsbebyggelsen vid
Brunnsvikens stränder, byggnaderna i det s.k. institutionsbältet på Norra
Djurgården och bebyggelsen på Gärdet, i Diplomatstaden, på Södra Djurgården med
Beckholmen samt på Skeppsholmen och Kastellholmen.
   I mitten av 1600-talet uppfördes Jakobsdal som senare fick namnet Ulriksdal.
 Här utvecklades en slottsanläggning som kom att innehålla en praktfull slotts-
park med tillhörande lusthus, fågelhus och en inhägnad djurpark.
   Gustav III formade i slutet av 1700-talet området kring Brunnsviken till ett
väldigt parkområde enligt den engelska parkens ideal.  Idén var att skapa ett
romantiskt naturlandskap där Brunnsviken skulle fungera som ett samlande
element.  Denna trädgårdsstil hade sina rötter i den kinesiska trädgårdskonsten
som hade beskådats av Ostindienfararna.  I Europa realiserades stilen i den
engelska parken vars principer hade inspirerats av de kinesiska trädgårdarnas
landskap med fantasifulla berg, vattendrag och färgrika planteringar.
   Under Karl XI:s tid i slutet på 1600-talet inrättades en kunglig jaktpark
bestående av Norra och Södra Djurgården.  Ett stort område från Ålkistan i norr
till Södra Djurgården i söder inhägnades.  Främst jagades varg och björn, men
man
höll även en stor hjortstam.  På 1820-talet upphörde Djurgårdens funktion som
jaktpark.  Stängslet fick förfalla och de kvarvarande hjortarna flyttades till
ett mindre inhägnat område i den nuvarande stadsdelen Hjorthagen.
Ladugårdsgärde
användes därefter alltmer till truppövningar medan delar av Södra Djurgården
omvandlades till ett vårdat  parklandskap med starka inslag av den engelska
parkens ideal.  Det finns än idag spår från den forna jaktparkens växling mellan
skog och öppna fält både på Norra och Södra Djurgården, där ängsytor och
skogsklädda kullar finns bevarade från den tid då området nyttjades för jakt.
   Med hänsyn till områdets höga kulturmiljökvaliteter har det till största
delen
av Riksantikvarieämbetet utpekats som riksintresse för kulturminnesvården enligt
2 kap. 6 § lagen om hushållning med naturresurser m.m.  Ett antal byggnader och
anläggningar är även skyddade som byggnadsminnen enligt kulturminneslagen och
förordningen om statliga byggnadsminnen.

5.2 Områdesvis beskrivning

Ulriksdal och Sörentorp

Solnas största gravfält är beläget vid Mellanjärva mellan Uppsalavägen och
Kvarnkullen.  Det rymmer ca 150 gravkullar som daterar den äldsta bosättningen i
området till folkvandringstiden, ca 500 e.Kr.  Kvarnkullen strax öster om grav-
fältet är en del av Stockholmsåsen och det enda område i Stockholms närhet som
återspeglar de botaniska effekterna av långvarig och kontinuerlig hävd på en
rullstensås.  I dag finns här en typisk torrängsflora med bl.a. backsippa och
den
utrotningshotade diskröksvampen.
   Under stormaktstiden bytte fältherren Jacob de la Gardie till sig byarna
Mellanjärva och Överjärva av kronan.  Norr om Brunnsviken omvandlade han
gårdarna
till godset Jacobsdal som senare blev Ulriksdals slott.  Ägorna gränsade till
Bergshamra i sydost.  I sydväst sträckte de sig ned mot Brunnsviken.  Här
skapades
efterhand en slottspark vars grundplan utgjordes av en renässansträdgård som
senare kom att formas mer i  barockstil.  I slottsträdgårdens rätvinkliga system
placerade man ut fontäner, dammar och skulpturer.
   Slottet övergick i kunglig ägo i början av 1700-talet för att mellan åren
1822
och 1849 fungera som vårdinrättning för krigsinvalider.  När Karl XV fick
dispositionsrätt till slottet år 1857 beslöt han sig för att återge det dess
forna glans som kungligt sommarresidens.  Ulriksdals värdshus tillkom och även
ett antal villor för hovet byggdes.  Från år 1920 fram till sin död år 1973
satte
även Gustav VI Adolf sin prägel på såväl inredning av slottet som viss planering
av parken.
   Genom slottsteatern Confidensen är Ulriksdals slott starkt förknippat med den
svenska teater-, dans-, opera- och musikhistorien.  Under 1980-talet öppnades
slottsanläggningen för allmänheten som bl.a. kan besöka Orangeriet och beskåda
Drottning Kristinas kröningsekipage.  Det finns även en natur- och kulturstig
med
beskrivningar av såväl byggnader, skulpturer som flora och fauna.
   Igelbäcken som rinner genom Ulriksdals slottspark utgör en livsmiljö för
grön-
lingen vilken anses vara en av Sveriges mest sällsynta fiskarter.  I skogsom-
rådena kring slottet häckar bl.a. mindre hackspett, stenknäck, duvhök och
spillkråka.  Här har även sex olika i Sverige fridlysta fladdermusarter obser-
verats.
   I Sörentorp har flera av f.d.  Svea Livgardes byggnader arkitektoniskt och
kulturhistoriskt värde.  De är låga och väl anpassade till den naturliga omgiv-
ningen med ett vackert samspel mellan hus, skogsbryn och öppna fält.
Byggnaderna
används nu av Polishögskolan.  Området ligger inom Igelbäckens
tillrinningsområde
och utgör en viktig del av det biologiska sambandet mellan Järvafältets och
Brunnsvikens grönområden.

Bergshamra och Tivoli

Bergshamra gård ägdes under 1700-talet av släkten Bark.  Greve Nils Anton Bark
ingick i kretsen kring Gustav III och han var god vän med skalden Gustav Philip
Creutz och tonsättaren Joseph Martin Kraus.
   Tivoli är en mycket naturskön lövträdsbeklädd landtunga som skjuter ut i
Brunnsviken.  Namnet är inspirerat av Gustav III:s italienska resa åren 1783-84.
 Greve Bark upplät Tivoliudden åt Creutz som började anlägga en engelsk park där
efter FM Pipers ritningar.
   På fälten runt Bergshamra gård startade Karl XV ett experimentaljordbruk vars
verksamhet bidrog till att frökontrolls- och växtskyddsanstalterna senare
förlades till Bergshamra.  Här hade också Régis Cadier, hotell Rydbergs krögare
och Grand hotells grundare, sina trädgårdsanläggningar.  År 1919 uppläts en del
av ägorna till en av de första föreningarna för koloniträdgårdar i landet.
 Bergshamra by är en väl bevarad 1800-talsmiljö i det område där Bergshamra gård
tidigare låg.  Här hade också Carl Malmsten sin bostad under större delen av
sitt
liv.
   Bergshamra började exploateras för bostäder under 1950-talet.  Strandområdena
mot Stocksundet och Lilla Värtan har tillsammans med Bockholmen stort intresse
som promenadområde.  Under 1980-talet utvidgades bostadsområdet över fälten ner
mot Tivoliberget och Piperska parken vid Brunnsvikens stränder.

Haga-Brunnsviken

Under stormaktstiden lät Christina Brahe uppföra säterigården Brahelund på
marker vid Brunnsvikens västra strand.  I slutet av 1700-talet köptes gården in
av Gustav III som då förvärvade markområden kring Brunnsviken.  Med hjälp av
arkitekten F M Piper skapades Haga-, Bellevue- och Tivoliparkerna enligt den
engelska parkens ideal.  Träddungar, öppna ängar, naturliga höjdpartier och
dalsänkor formades varligt för att förhöja skönheten och skapa intressanta
utsiktspunkter och siktlinjer.  Tidens främsta arkitekter och konstnärer formade
ett romantiskt naturlandskap med infogade byggnadsverk, paviljonger och konst-
verk där Brunnsvikens vattenspegel fungerade som ett samlande element.  I
Hagaparken uppfördes år 1802 Haga slott som i dag används av regeringen för
representation och liknande ändamål.
   Gustav III:s paviljong visas i dag för allmänheten och Haga parkmuseum är
inrymt i ett av de s.k.  Koppartälten.  I parken finns även växthus som hyser
bl.a. exotiska fjärilar.  I Hagaparken arrangeras varje sommar guidade
vandringar
med olika teman.
   I ett område norr om Hagaparken finns Frösundaviks herrgård och f.d. ka-
sernetablissement som rymmer en miljö av stort kulturhistoriskt värde.
 Kasernetablissementets väl sammanhållna byggnader uppförda i nyklassicistisk
stil utgjorde under ett halvt sekel en av Sveriges viktigaste militära
utbildningsanstalter.  Den disponerade under denna tid även Annelunds
välbevarade
 herrgårdsbyggnad längre norrut.
   Hela Brunnsvikens park- och vattenområde har stor betydelse för det
biologiska
sambandet mellan Ulriksdal, Sörentorp och Norra Djurgården.  Till stora delar är
växtligheten rik och sammanhängande.  I Hagaparkens skogsbestånd häckar bl.a.
större och mindre hackspett, gröngöling, stenknäck och sparvhök.  Tivoliudden i
södra Bergshamra består av två kullar, varav den västra kallas Tivoliberget och
den östra Pipers park.  På den östra kullen finns tydliga spår kvar av den
engelska parken.  Vegetationen har fått utvecklats tämligen fritt och består
till
stor del av ekskog med hassel i buskskiktet och en rik lundflora med många
vårblommor.  På Tivoliberget finns kompositören Kraus grav.
   Vid Brunnsvikens södra strand ligger stockholmstraktens äldsta kvarvarande
utvärdshus, Stallmästaregården, vars traditioner och funktioner varit obrutna
sedan 1600-talets mitt.  Öster om värdshuset leder en lindallé upp till Bellevue
vars engelska park har utsiktspunkter som samordnades med Hagaparkens.  Den
idylliska bebyggelsen på Bellevue rymmer en av de få gårdsenheterna från
1700-talet i Stockholm.  Förr sparades sällan ekonomibyggnader då man bevarade
gamla gårdar.  I dag utgör ett stall och en lada på Bellevue de enda exemplen på
sådan bebyggelse inom Stockholms tullar.  Här kan allmänheten även besöka konst-
nären Eldhs museum.
   När Gustav III skapade parkområdet kring Brunnsviken delade han i det roman-
tiska natursvärmeriets anda ut tomter till sina nära vänner.  Generalen Armfeldt
fick ett markområde vars östra strandlinje var ungefär lika lång som Hagaparkens
på andra sidan Brunnsviken.  Här uppfördes Villa Frescati som senare kom att ge
namn åt hela området.

Norra Djurgården

På Lappkärrsberget vittnar ett bronsåldersröse om tidig bosättning på Norra
Djurgården som fram till 1400-talet dominerades av byarna Unnaröra och Husarne.
 Genom byten och donationer tillföll en stor del av området Klara kloster.
Sedan
klostergodsen i samband med Gustav Vasas reduktion år 1527 drogs in till kronan
blev hela Norra Djurgården kunglig egendom.  När Karl XI i början av 1680-talet
inhägnade sin kungliga jaktpark etablerades en rad grind- och hovjägarboställen
som placerades längs Djurgårdsgärdesgården.  De som bebodde dessa hade som
löneförmån att bränna och utskänka starka drycker.  Lill-Jans, döpt efter en
skog- eller grindvaktare som en gång bodde där och var mycket liten till växten,
blev det mest populära utskänkningsstället.  Namnet lever vidare i Lill-Jans-
skogen som ligger öster om Tekniska Högskolan.  Norra Djurgården utgörs av om-
växlande ängsytor, skogsklädda kullar, ädellövsbestånd och parkliknande landskap
där mycket gamla ekar dominerar trädskiktet.  Dessa områden är i dag i stort
sett av samma karaktär som den forna jaktparkens och har stora naturvärden
vilka främst hänger samman med beståndet av ekar och andra ädla lövträd.  Många
hotade, sällsynta och hänsynskrävande växt- och djurarter finns dokumenterade
och området utgör även en klassisk lokal för mykologer.  Den gamla ekskogen
hyser
ett av Sveriges mest värdefulla bestånd av bark- och vedlevande insekter.  För
skalbaggar, fjärilar och steklar kan dessa lövträdsbestånd betraktas som unika
ur svensk synpunkt.  Vid Uggleviken finns en av Stockholms stads förnämsta fukt-
lövskogar med stadens artrikaste starrgräslokal.  Här är småfågellivet rikt
representerat med bl.a. näktergal.  Naturområdets storlek på Norra Djurgården
ger
möjligheter till relativt ostörd rekreation.  Vid Stora Skuggans natur- och
friluftscentrum finns bl.a. stigar med naturpedagogiskt material.
   År 1885 flyttade Bergianska trädgården från Vasastaden till Brunnsvikens
norra
strand.  Hit lokaliserades även odlingen av grönsaker och blommor för den
växande
storstadens behov.
   Området vid Brunnsvikens sydöstra strand kallas i dag Kräftriket efter ett
värdshus som i slutet av 1700-talet blev känt för att servera ovanligt stora
kräftor.  Här och vidare norrut utvecklades i början på 1900-talet det s.k.
institutionsområdet allt eftersom flera läroanstalter i centrala Stockholm blev
alltför trångbodda.  Därmed förändrades delar av den lantliga naturparken till
ett område med monumentala byggnader inbäddade i grönska.  Flera av landets
främsta arkitekter har varit upphovsmän till de kulturhistoriskt värdefulla
institutionsbyggnaderna på Norra Djurgården.   Naturhistoriska riksmuséet
dominerar ett vidsträckt landskapsrum.  På 1960-talet uppfördes universitetet på
f.d.  Lantbruksakademiens område.
   Det har sagts att den svenska idrotten föddes på Norra Djurgården.
Stockholms
Stadion, Gymnastik- och Idrottshögskolan, Ryttarstadion med tillhörande ridvägar
och en rad tennishallar förklarar varför området i dag utgör ett av landets
viktigaste idrottscentrum.

Gärdet och Kaknäs

Ladugårdsgärdet har sedan medeltiden varit ett öppet fält som använts som
betesmark och för militär exercis.  På Ladugårdsgärdet och i Kaknäsområdet
anlades i början av 1400-talet kungsladugården Vädla.  Här bedrevs åkerbruk i
betydande omfattning.  Stora delar av Södra Djurgården användes även till
slåtter
och bete.  På 1800-talet ökade den militära verksamheten på Ladugårdsgärdet som
blev de närliggande regementenas exercisplats.  Karl XIV Johan inspekterade ofta
truppernas övningar från "Borgen" ritad av arkitekten Fredrik Blom.  Han är
också upphovsman till kungens slott Rosendal, beläget på andra sidan Djurgårds-
brunnsviken.  Det öppna landskapet på Gärdet har i senare tradition använts för
demonstrationer, tävlingar och folkfester av olika slag.  Här finns även ett
motionsspår som kallas Kaknässpåret.  Djurgårdsbrunn och Lidingöbro är två om-
tyckta och välbesökta värdshus i området.  Djurgårdsbrunn var från början en
plats dit Stockholmare på 1750-talet for för att dricka från de hälsokällor som
upptäckts där.  Lidingöbro är ett minne från den flottbro som i början av 1800-
talet ledde till Lidingö.
   En del av de museer som finns i området är inhysta i gamla kasernbyggnader
som
påminner om områdets tidigare militära anknytning.  I det artrika ädellövskogs-
och parkområdet söder om Tekniska museet växer knäckepil och al längs stranden.
 Områdets markflora hyser många intressanta och ovanliga arter, t. ex.
luktvicker
och jättesolöga.
   Under åren mellan 1910 och 1930 uppfördes den s.k.  Diplomatstaden på det
gamla
Skogsinstitutets mark.  Husen är byggda i nationalromantisk stil med enhetligt
formspråk och var från början avsedda för utländska diplomater.  Som ett minne
av
det gamla Skogsinstitutets verksamhet rymmer Nobelparken strax väster om
Diplomatstaden de flesta trädslag som förekommer i Sverige.
   Den s.k.  Gärdesstaden norr om Valhallavägen kom till under 1930-talet efter
många förhandlingar mellan staten och Stockholms stad.  Stadsplanen har monumen-
tala drag med öppna och storskaliga former och en arkitektur som präglas av
funktionalistiskt formspråk.  Området kring Tessinparken karaktäriseras av stora
gräsytor, alléer och dammar.  Grönskan spelar en viktig roll för det biologiska
sambandet mellan Södra och Norra Djurgården.
   Inom Kaknäsområdet finns skogspartier med välutbildad dikes- och fuktängs-
flora.  Utanför kusten på Kaknässkär häckar bl.a. snatterand, Sveriges mest
sällsynta häckande simand.
   I mitten av 1960-talet byggdes Kaknästornet som är en välkänd orienterings-
punkt och har givit området ett karaktäristiskt utseende.  Det är en solitär som
kommer till sin rätt tack vare att omgivningen är fri från konkurrerande höga
byggnader.  På toppen av Kaknästornet finns en restaurang med tillhörande
utsiktsplattform.

Södra Djurgården

De äldsta spåren av mänsklig aktivitet på Södra Djurgården är från yngre järn-
åldern och utgörs av ett gravfält på den södra stranden i Djurgårdsbrunnsvikens
östra del.
   Sedan kung Karl Knutsson år 1452 bytte till sig dåvarande Waldemarsön från
Klara kloster har området varit i kunglig ägo.  Namnet Djurgården kommer
troligen
från den mindre "Diuregårdh" som Johan III anlade i närheten av nuvarande
Nordiska museet på 1570-talet.  Här anställdes även en same för att sköta renar,
älgar och hjortar.  Djurgården flyttades senare till ett område som omfattar
stora delar av nuvarande Skansen.  Skansens friluftsmuseum intar i dag även i
ett
internationellt perspektiv en särställning.  Hela Södra Djurgården har under
sekler varit Stockholms populäraste utflyktsmål för dem som sökt kultur och
nöjen.
   Här finns bl.a.  Vasamuseet, Nordiska museet och Biologiska museet.  Den
konstintresserade kan besöka Liljevalchs konsthall, Prins Eugens Waldemarsudde
och Thielska galleriet på Blockhusudden.
   Gröna Lund, som ursprungligen var namnet på en trädgårdstomt i den s.k.
 Djurgårdsstaden, är ett mycket populärt nöjesfält med bl.a. ett utvärdshus från
1700-talet.
   Södra Djurgårdens strandlinje kom tidigt att påverkas av örlogsflottans
verksamhet på Skeppsholmen.  Under 1700-talet uppkom behov av vinterförvaring av
galärer som farit illa i krigen och inte fick plats på Skeppsholmen.  Dessa
placerades på strandområden som senare utvecklades till Galärvarvet och
Djurgårdsvarvet.  Vid Galärvarvet finns i dag en gästhamn för besökande båtar.
I
närheten vid Djurgårdsbron kan man hyra roddbåtar och kanoter.  Flottan har
sedan
1700-talet haft intressen på Beckholmen strax utanför Djurgårdsstaden som även
hyst verksamhet för lagring och export av beck och tjära.  I mitten av
1800-talet
etablerades en reparationsanläggning för ångfartyg då skeppsdockor sprängdes ut
på ön.
   Naturen på Södra Djurgården karaktäriseras av den engelska parkens landskaps-
planering men området hyser en biologisk mångfald som väl kan jämföras med
Norra Djurgårdens.  Även här finns spår av den forna jaktparkens omväxlande
natur och förutom de parkliknande landskapen och trädgårdarna har Södra Djurgår-
den även en naturmark som innehåller avskilda skogspartier och ekbackar.  I
områdets östra del ligger Isbladskärret där bl.a. brunand, snatterand, skedand
och häger häckar.  Runt kärret, som anses vara Stockholms kommuns förnämsta
fågellokal, finns en anlagd stig med observationsplatser.
   Välkända arkitekter har satt sin prägel på en stor del av bebyggelsen på
Södra
Djurgården.  Fredrik Blom ritade Rosendals empireslott.  Detta uppfördes på
1820-talet.  Slottet var Karl XIV Johans sommarresidens och fungerar sedan år
1913 som Bernadottemuseum där allmänheten sommartid kan beskåda den väl
bibehållna ursprungliga inredningen.  Arkitekten Ferdinand Boberg svarade i
början av 1900-talet för de pampiga jugendvillorna Oakhill (nuvarande italienska
ambassaden) och Prins Eugens Waldemarsudde.  Boberg är även upphovsman till
Thielska galleriet.

Skeppsholmen och Kastellholmen

Skeppsholmen och Kastellholmen utgör en värdefull del av Stockholms inlopp och
en unik miljö genom sin oförändrade topografi och den obrutna kontinuiteten i
bebyggelsen som tydligt vittnar om flottans fäste i Stockholm.
   På 1500-talet var Skeppsholmen en kunglig lustgård som kallades Vagnsön eller
Lustholmen.  Här hade hovet en särskild byggnad där det hölls gästabud och
officiella mottagningar.  Holmen behöll länge sin trädgårdskaraktär som ytter-
ligare förstärktes under inflytande av 1700-talets engelska parkideal varifrån
spår finns kvar än i dag.  Skeppsholmen fick sitt nuvarande namn på 1640-talet
då
örlogsflottan flyttades hit från Blasieholmen.  På 1680-talet förlades örlogs-
basen till Karlskrona men Skeppsholmen behöll sin funktion som örlogsstation
fram till år 1969 då verksamheten flyttades till Muskö.  Regalskeppet Wasa är
ett av de skepp som byggdes på Blasieholmen.  I samband med örlogsflottans
flyttning från Blasieholmen till Skeppsholmen väcktes tanken att grunda ett
hospital för sjuka och uttjänta båtsmän och år 1667 beslöt man att uppföra
några stugor till deras vård.  Dessa stugor förlades inom det område som senare
utvecklades till den s.k.  Djurgårdsstaden vars bebyggelse på stranden av nu-
varande Södra Djurgården också i andra avseenden hade ett starkt samband med
Skepps- och Kastellholmens marina verksamhet.
   Flera av de byggnader som uppfördes under 1800-talet ritades av arkitekten
Fredrik Blom.  Några exempel är Skeppsholmskyrkan, Amiralitetshuset och det
gamla
excercishuset, dit Moderna museet lokaliserades år 1958.  Under senare år har
Skeppsholmen blivit konstens och kulturens skärgårdsö.  Moderna museet,
Östasiatiska museet, Arkitekturmuseet och Konstakademien disponerar alla
byggnader som har historisk anknytning till den marina verksamheten på ön.  Nere
på strömmen ligger segelfartyget af Chapman, som byggdes i Storbritannien år
1888 för att gå i linjefart till Australien.
   På Kastellholmen har sedan år 1665 örlogsflaggan vajat och härifrån har även
gästande örlogsmän saluterats.  Hantverkarbostället från år 1737 nyttjades förr
som förläggning för skeppsgossar.  Flaggkonstapelbostället Blåsut var på sin tid
ett välkänt värdshus.  Den stora kajen i sydväst har fått namnet Britanniakajen
efter den engelska drottningens besök här år 1956.  I dag har bl.a. föreningar
med anknytning till sjöfart och sjöförsvar sina kanslier i kastellet.

Fjäderholmarna

Fjäderholmarna har stor betydelse för Stockholms kulturhistoria och för dess
samband med skärgården.  Från 1600-talet och ända fram till 1940-talet bedrevs
krogrörelse på Fjäderholmarna.  I mitten av 1800-talet inköptes öarna av
Stockholms stad som lät vissa öar bli avstjälpningsplats för latrin, en
verksamhet som pågick fram till 1880-talet.  I samband med första världskriget
började Fjäderholmarna nyttjas för militära ändamål.  Då uppfördes bl.a.
bostadshus och magasin.  De kom under andra världskriget att kompletteras av
ytterligare förrådsbyggnader och baracker.  Enligt ett regeringsbeslut år 1988
ingår Fjäderholmarna nu i kungliga Djurgården och administreras därmed av
Djurgårdsförvaltningen som de senaste åren genomfört en omfattande upprustning
på öarna.
   De fyra största öarna är Stora Fjäderholmen, Ängsholmen, Libertas och Rövarns
holme.  På Stora Fjäderholmen finns i dag verksamheter som båtbyggeri och annat
hantverk samt fiskrökeri.  I några byggnader samt i hamnen visas båtar som
tillhör Museiföreningen Sveriges fritidsbåtar och föreningen Allmogebåtar.  Det
finns även tre matserveringar på ön samt galleri, smedja, bageri, konferens-
lokal, utställningar om skärgården samt ett skärgårdsakvarium.  Via en nyanlagd
promenadväg runt Stora Fjäderholmen är det möjligt att besöka områden med
typisk skärgårdsnatur med klippor utmärkta för solbad.  Ön trafikeras sommartid
av ett antal rederier.  Öarna Libertas och Rövarns holme är numera fågelskydds-
område med förekomst av bl.a. snatterand, vitkindad gås och vitfågel.


6  Exploateringsintressen och skyddsbehov

6.1 Tidigare ställningstaganden

Redan när Gustav III i slutet av 1700-talet upplät stora marker till Armfelt,
Edelcrantz och andra väckte dessa donationer kritik.  Strax efter kungens död
tillsattes en kommission för att reglera och förbättra dispositionen av Djur-
gårdens mark.
   Marken på kungliga Djurgården är numera statens egendom.  Konungen har dock
för
evärderlig tid enskild dispositionsrätt till marken.  Denna rätt reglerades
genom
överenskommelse åren 1809-1810 mellan Karl XIII  och rikets ständer.
   Dispositionsrätten utgår från förutsättningen att avkastningen av Djurgårdens
mark, byggnader och anläggningar m.m. får användas endast till Djurgårdens
underhåll, förbättring och förskönande eller, enligt särskilda beslut, för upp-
rustningsarbeten på de kungliga slotten.
   Såsom dispositionsrätten tillämpats innebär den att Konungen avstått från
denna sin rätt dels till förmån för olika juridiska och fysiska personer, dels
till olika ändamål (s.k. ändamålsupplåtelser).  I de fall Konungen till förmån
för visst ändamål avstått från sin disposition har Konungen när ändamålet
upphört återinträtt i dispositionsrätten.
   Marken på kungliga Djurgården förvaltas av Djurgårdsförvaltningen som är en
del av Ståthållarämbetet.
   Riksdagen beslutade år 1879 och år 1889 att upplåta mark till Stockholms stad
för en hamnanläggning vid Värtan och för ett nytt gasverk.  Detta var början
till
en exploatering av norra Djurgården i större skala.
   Djurgårdssakkunniga lade år 1917 fram ett förslag till markdisposition för
Djurgården som innehöll markupplåtelser för bl.a.  Gärdets bebyggelse men som
också innebar att betydande delar skulle behållas som naturlig park.  De i
betänkandet och den därtill hörande dispositionsplanen uttalade rekommenda-
tionerna blev vägledande vid framtida behandling av frågor om djurgårdsmarkens
användning.
   År 1959 väcktes motioner i riksdagen om att bevara Djurgården som en naturlig
park.  År 1963 lade Djurgårdsnämnden fram ett betänkande där det slogs fast att
upplåtelse av djurgårdsmark för statliga och enskilda byggnader skulle upphöra
med eventuellt undantag för måttlig komplettering av befintlig bebyggelse.
 Beslut om detta togs av Kungl.  Maj:t och riksdagen år 1964 (prop. 1964:183,
bet.
1964:SU195, rskr. 1964:380).
   I 1971 års Brunnsvikenutredning redovisade dåvarande Byggnadsstyrelsen alter-
nativa användningssätt för institutionsområdet vid Brunnsviken.  Utredningen
förordade "det alternativ som säkerställer vissa marktillgångar för eventuella
framtida statliga behov och som samtidigt ger goda möjligheter för rekreativa
funktioner".
   Samtidigt med den beredning som har skett i enlighet med regeringens uppdrag
enligt lagen om hushållning med naturresurser m.m. har Djurgårdsmarken varit
föremål för ställningstaganden i samband med omorganisationen av den statliga
fastighetsförvaltningen.  I regeringens proposition om riktlinjer för den
statliga fastighetsförvaltningen och ombildning av byggnadsstyrelsen m.m.,
förordade regeringen att de kungliga slotten och kungliga Djurgården skulle
förvaltas efter oförändrade principer.  Riksdagen anslöt sig till regeringens
förslag i denna fråga men begärde en fortsatt redovisning av bl.a. frågor om
nationella kulturvärden (prop. 1991/92:44, bet. 1991/92:FiU8, rskr.
1991/92:107).
   Regeringen återkom därför i propositionen (prop. 1992/93:37) om ny organisa-
tion för förvaltning av statens fastigheter och lokaler, m.m. till frågan om
Djurgårdsmarkens framtida användning.  I propositionen konstaterar regeringen
att Norra Djurgården i dag präglas av dels utbildnings- och högskolekomplexen,
dels den kvarvarande karaktären av strövområden.  Regeringen anförde vidare att
det är angeläget att dessa huvudkarakteristika konfirmeras i valet av framtida
förvaltningsformer för området.  "Det bör sålunda i anslutning till det pågående
utredningsarbetet kring bl.a. den framtida markanvändningen i området kring
Brunnsviken m.m. slås fast att nya upplåtelser på Norra Djurgården bör komma i
fråga endast för institutionskomplexets behov och utveckling.  Upplåtelser som
står i konflikt med bevarande av områdets kulturvärden bör inte kunna göras".
   Regeringen anförde vidare att fastigheterna inom institutionsområdet borde
förvaltas såsom huvuddelen av landets högskolefastigheter i övrigt, dvs. av den
bolagsbildning som sedermera fått namnet Akademiska hus AB.  En överlåtelse av
de
därvid berörda ändamålsupplåtelserna borde därför ske.  Regeringen slog dock
fast
att någon ändring av det direkta statliga ägandet av Djurgårdsmarken inte var
aktuell.
   I fråga om Södra Djurgården upprepade regeringen att detta område med dess
komplex av kulturinstitutioner även fortsättningsvis borde förvaltas i myndig-
hetsform.  Någon ändring av gällande ändamålsupplåtelser är ej aktuell.
Riksdagen
godkände det som anförts i propositionen i denna del (bet. 1992/93:FiU:8, rskr.
1992/93:123).
   I figur 2 illustreras hur andelen exploaterad mark successivt ökat mellan
åren 1790 och 1990 inom  området kring Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.


6.2 Aktuella exploateringsintressen

Som framgår av det föregående har området komplexa skyddsvärden med nationell
och i stor utsträckning internationell betydelse.  Det framgår vidare att vissa
delar av området successivt tagits i anspråk för anläggningar och institutioner
för forskning, högre utbildning, museiverksamhet, idrott, friluftsliv och
rekreation samt att området genomkorsas av ett antal viktiga trafikleder, främst
Roslagsvägen, Valhallavägen och Lidingövägen.  De sista resterna av Hagaparkens
gräns mot väster - den s.k. ahan, ett trädgårdsdike med gräsvall och häckplan-
tering, - utplånades i samband med Uppsalavägens omvandling till motorväg på
1960-talet.
   Delar av den tidigare Djurgårdsmarken har steg för steg tagits i anspråk för
industriell och liknande verksamhet i former som inte låter sig förenas med
områdets karaktär av historiskt landskap, präglat av parklandskap, naturmark och
med kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer.  Det gäller bl.a. områdena
kring Värtaverket och Värtahamnen.  Ett antal delområden har tagits i anspråk
för
mer omfattande bebyggelse som områden vid Bergshamra och Stora Lappkärrsberget,
kontorsbebyggelsen vid Frösundavik och inom kvarteret Skogskarlen på
Brunnsvikens norra strand, bebyggelsen för Stockholms universitet vid Frescati
öster om Roslagsvägen samt Roslagstulls sjukhusområde och småindustriområdet vid
Albano, vilka områden avses utnyttjas för forskning och högre utbildning bl.a.
inom det s.k.  Fysikcentrum.  I områdets centrala och södra del gäller det bl.a.
delar av det s.k. institutionsbältet, Gärdesstaden på Ladugårdslandet, museerna
på Södra Djurgården samt Djurgårdsstaden.
   Promemorians överväganden i fråga om synen på tillkommande bebyggelse eller
anläggningar inom eller i närheten av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården har föranlett kommentarer från åtskilliga remissinstanser.  Kommen-
tarerna ger sammantaget en bild av de exploateringsintressen som kan väntas
hota skyddsvärdena i området.
   Landstinget framhåller att den planerade billeden Ringen måste kunna genom-
föras.  Enligt landstinget finns även starka motiv för att reservera Fisksjöäng
-
som en naturlig del av Husarviksprojektet - och delar av Sörentorp och
Margareteborg för framtida bebyggelse.  Dessa områden kan med sina centrala
lägen och sina goda möjligheter till bra kollektivtrafik bli attraktiva för
bostäder.  Polishögskolan och Vasakronan anser däremot att planeringen bör utgå
från att Polishögskolan kommer att ligga kvar i Sörentorp.
   Vid Ulriksdals trafikplats korsar den i regionplanen redovisade
snabbspårvägen
både Uppsalavägen och Bergshamraleden på en lång bro som enligt Solna kommun
medför allvarliga komplikationer för landskapsbilden.  Kommunen framhåller att
hela E4-stråket från Ulriksdal till Norrtull ger upphov till allvarliga miljö-
problem.  Det finns t.ex. anledning att överväga en sänkning av Bergshamraleden
i samband med en ombyggnad av Ulriksdals trafikplats för att återskapa sambandet
mellan Ulriksdal och Brunnsviken.
   Många remissinstanser uttrycker oro inför hoten mot områdets natur- och
kulturvärden från de storskaliga projekt som nu är kända i och intill det
skyddsvärda området.  Det gäller framför allt Österleden, en ny stadsdel och
eventuell OS-anläggning vid Husarviken samt utbyggnader för kontor på bensin-
stationstomten vid Norrtull, vid Frösundavik och i kvarteret Skogskarlen.
 Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen, Nacka Miljövårdsråd, Projekt
Ekoparken och Stockholms läns hembygdsförbund anser att Österleden utgör det
största hotet.  Naturskyddsföreningen påpekar att trafiken från Lindarängsvägens
trafikplats mot centrum kommer att klyva Gärdet mitt itu.  Solna och Stockholms
kommuner framhåller i sitt gemensamma program att den beräknade kraftiga
trafikökningen på de leder som går genom området - särskilt på Roslagsvägen -
innebär ett allvarligt hot mot natur- och kulturvärdena.  Naturhistoriska
riksmuseet och Stockholms universitet påpekar att Roslagsvägens och norra
Länkens utformning har stor betydelse för sambanden mellan det centrala
campusområdet och Kräftriket, Frescati Hage samt Sveaplans gymnasium och betonar
därför att Roslagsvägen och Norra Länken måste utformas utifrån tydliga krav på
omsorgsfull miljöplanering och ostörd natur.  Kungliga Vetenskapsakademien,
Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen, Projekt Ekoparken, Förbundet
för Ekoparken och Stockholms läns hembygdsförening anser att området kring
Husarviken ej bör bebyggas - varken med OS-anläggningar eller bostäder - utan
återställas som naturmark.  Ny storskalig bebyggelse skulle helt förändra
upplevelsen av natur- och kulturlandskapet.

6.3 Kommunernas program och länsstyrelsens yttrande

Berörda förvaltningar i Solna och Stockholms kommuner redovisade i december 1992
ett förslag till gemensamt program för planering av området Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården.  Kommunfullmäktige i båda kommunerna har därefter ställt
sig bakom det gemensamma programmet med vissa nyanseringar i fråga om bedöm-
ningar av enskilda delområden.
   Förslaget till program har upprättats i brett samarbete inom kommunerna och
under fortlöpande kontakt med länsstyrelsen.  Ett preliminärt förslag till
program har varit föremål för samråd.  Yttranden över förslaget har inhämtats
från grannkommuner, ett stort antal förvaltningar, myndigheter, organisationer
och företag.  Allmänheten har informerats genom annonser och offentliga samråds-
möten.
   Kommunernas program har sin utgångspunkt i följande principer:
* Området skall värnas som en unik natur- och kulturpark med till
  parken väl anpassad bebyggelse.
* Området skall utvecklas för friluftsliv och rekreation i en
  omfattning och i sådana former som inte skadar områdets natur- och
  kulturvärden.
* Området skall förbättras med avseende på trafikstörningar och andra
  miljöproblem.

Hela området kring Brunnsviken är enligt programmet en kulturmiljö
som skall
bevaras bl.a. genom byggnadsminnesförklaringar eller detaljplanebestämmelser.
   Övriga värdefulla kulturmiljöer skall också bevaras.  Det gäller bl.a.
 Ulriksdal, stora delar av institutionsområdet på Norra Djurgården, delar av
Hjorthagen och gasverket, Gärdesstaden och Södra Djurgården.
   Naturvårdens intressen av biologiska kärnområden med tillräcklig storlek
föreslås säkerställas genom tre naturreservat: Ulriksdal, Norra Djurgården och
Södra Djurgården med Ladugårdsgärdet.  Inom dessa kärnområden skall ingen
exploatering få ske.  Mellan kärnområdena skall de biologiska spridningsvägarna
upprätthållas och där så är möjligt förstärkas.
   Utveckling av friluftsliv och rekreation, kulturliv, nöjen och turism skall
enligt programmet underlättas på lämpliga platser och bör kunna ske utan
konflikt med kulturminnesvårdens och naturvårdens intressen.
   All nybebyggelse inom området skall enligt programmet anpassas till natur-
och
kulturmiljön.  Det innebär att möjligheterna till sådan bebyggelse är mycket
begränsade.  Möjligheter till nybebyggelse skall i första hand tas till vara för
behov av nationell betydelse eller som har naturliga samband med befintliga
verksamheter.
   Trafiklederna utgör miljöproblem och trafikökningar som innebär ökade miljö-
störningar är enligt programmet ett allvarligt hot mot natur- och kulturmiljön.
 En minskning av störningarna är enligt programmet nödvändig och måste klaras
framför allt genom regionala åtgärder som går utöver vad som följer av överens-
kommelsen om infrastrukturens utbyggnad i Stockholmsregionen.
   Länsstyrelsen i Stockholms län anför i sitt yttrande till regeringen den 16
december 1993 över kommunernas program att de oexploaterade och kulturhistoriskt
värdefulla miljöerna i området nu bör få ett permanent och effektivt skydd.
 Dessa miljöer utgör unika nationella tillgångar.  Länsstyrelsen föreslår därför
att detta skydd sker i form av särskild lagstiftning.  Utgångspunkten för
skyddet
bör enligt länsstyrelsen vara att områdenas karaktär av natur- och kulturmiljöer
skall bevaras och förstärkas.  Områdets särskilda karaktär kan upprätthållas
bara
så länge de s.k. spridningskorridorerna för växter och djur hålls intakta.
 Åtgärder krävs enligt länsstyrelsen därför för att säkerställa och helst
förstärka dessa korridorer.  Staten och berörda kommuner måste gemensamt arbeta
för detta.
   Enligt länsstyrelsens bedömning har det aktuella området en särställning i
landet med sina unika bevarandevärden.  Samtidigt finns det få områden i Sverige
som är utsatta för ett lika hårt exploateringstryck.  Kommunernas program
påtalar
särskilt att området är, och i framtiden kommer att vara, utomordentligt
attraktivt för exploateringar på grund av det centrala läget och de stora miljö-
kvaliteterna.  Förbättrade kommunikationer kommer enligt länsstyrelsen också att
medföra ett ökat bebyggelsetryck.  Med hänsyn till detta ligger det enligt
länsstyrelsen nära till hands att anta att områdets bevarande kommer att
ifrågasättas och hotas framöver och att detta kommer att ske i högre grad ju
starkare exploateringsintressena är.
   Länsstyrelsen anser att de av kommunerna föreslagna skyddsformerna enligt
naturvårdslagens och kulturminneslagens bestämmelser i princip är tillräckliga
för att hindra att området exploateras.  Det kan dock enligt länsstyrelsen vara
alltför optimistiskt att, vid de särskilda förhållanden som råder i området,
helt förlita sig på att t.ex. ett naturreservatsskydd kan garantera att de
obebyggda delarna förblir skyddade i framtiden.  Det kan inte uteslutas att det
kan komma att ske en bitvis - vid varje tillfälle obetydlig - utbyggnad inom
bevarandeområdena.  På lång sikt skulle detta kunna ge konsekvenser som nu inte
kan överblickas.  Länsstyrelsen föreslår att områdets samlade bevarandevärden
ges
ett förstärkt skydd i en särskild lag.  Därmed garanteras att bevarandevärdena
ges prioritet även på mycket lång sikt.
   En särskild lagreglering för det aktuella området införs enligt länsstyrelsen
förslagsvis i naturresurslagen.  Innebörden bör vara att någon exploatering av
de
värdefulla natur- och kulturmarkerna inte får ske.  Närmare föreskrifter för hur
berörda delar skall skötas och nyttjas föreslås regleras genom gällande
naturvårds- och kulturminneslagstiftning.  Dispenser eller ändringar som strider
mot den överordnade lagens bestämmelser skall enligt länsstyrelsen inte kunna
medges.  Lagstiftningen får, enligt länsstyrelsens mening, emellertid inte
innebära att områden som i dag är exploaterade inte längre kan användas för sina
ändamål.  Naturlig omvandling och utveckling av sådana anläggningar får inte
heller förhindras liksom erforderliga vägar och kollektivtrafik i området.

6.4 Gällande rätt

Flera lagar är tillämpliga och kan utnyttjas för att skydda ett områdes natur-
och kulturvärden mot ingripande åtgärder.  Av särskild vikt för frågor om
markanvändning är lagen om hushållning med naturresurser m.m., naturresurslagen,
och plan- och bygglagen, PBL.  Lagstiftning som närmast är av skyddskaraktär som
naturvårdslagen och lagen om kulturminnen m.m. har särskild betydelse i arbetet
med förstärkt skydd för sådana känsliga natur- och kulturmiljöer som det här är
fråga om.  Här redovisas vissa huvuddrag i den aktuella lagstiftningen.

Naturresurslagen

Syftet med lagen är att främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt långsiktigt god hushållning med marken och vattnet och den fysiska
miljön i övrigt.  Med det sistnämnda uttrycket avses lagens krav på hänsyn till
den byggda miljön, landskapsbilden m.m.  Lagens grundläggande hushållnings-
bestämmmelser innehåller föreskrifter om den avvägning som skall göras mellan
skilda intressen i fråga om ianspråktagande av mark- och vattenområden.  Bland
sådana föreskrifter, som återfinns i 2 kap., bör nämnas den uttryckliga hänsyn
som vid planeringen skall tas till områden som är ekologiskt känsliga (3 §) och
områden som är av betydelse för natur- och kulturmiljön eller friluftslivet
(6 §).  Innehåller ett område som det sistnämnda värden av nationell betydelse
sägs dessa enligt lagen utgöra riksintressen och skall ges ett särskilt starkt
skydd.  Av de särskilda hushållningsbestämmelserna för vissa områden i landet
(3 kap.) kan direkt utläsas vilka områden som avses och att dessa områden i sin
helhet är av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden.  Det
sistnämnda innebär för områdena särskilda skyddsregler, regler som dock inte är
absoluta.  Hänsyn skall således tas till det lokala näringslivet, till total-
försvaret och till utvecklingen av befintliga tätorter.
   Kravreglerna i naturresurslagen  anger de allmänna intressen som skall vägas
in i avgöranden av markanvändningsfrågor enligt till naturresurslagen anknuten
lagstiftning.  En huvudtanke i naturresurslagen är att ansvaret för att, inom de
ramar som ges i lagstiftningen, bedöma vad som är en lämplig användning av mark
och vatten skall vila på respektive kommun.  När det gäller mark- och vattenom-
råden som är av riksintresse har staten det slutliga avgörandet över hur marken
och vattnet inom områdena får användas i de avseenden som bestämmelserna
behandlar.  En precisering av kravreglerna sker dels genom den kommunala plane-
ringen enligt plan- och bygglagen, dels vid tillämpning av lagens hushållnings-
bestämmelser vid prövning av mål och ärenden enligt en rad andra lagar som rör
utnyttjandet av mark och vatten som väglagen, miljöskyddslagen, vattenlagen och
naturvårdslagen.  För att bestämmelserna i naturresurslagen skall få den avsedda
verkan som ett instrument för den fysiska riksplaneringen och därmed även för
miljöpolitiken krävs att bestämmelserna verkligen får en tillämpning i enskilda
ärenden som överensstämmer med lagstiftarens intentioner.  Förordningen
(1993:209) om tillämpning av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. preciserar myndigheternas uppgifter i frågor som berör riksintressen
enligt 2 och 3 kap. i lagen.

Plan- och bygglagen

Planläggning skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig
utveckling.  Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för
vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt
föreliggande behov.  Med områdets beskaffenhet innefattas bl.a. sådana frågor
som
markens känslighet för påverkan och områdets kulturella förutsättningar.  I
varje
kommun skall finnas en översiktsplan som omfattar hela kommunen.  I denna plan
skall i stort anges hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur
bebyggelseutvecklingen bör ske.  Av planen skall framgå hur kommunen avser att
tillgodose riksintressen enligt naturresurslagen.  När kommunen gör sin över-
siktsplan skall naturresurslagens bestämmelser vara en utgångspunkt.  Genom
samråd med länsstyrelsen skall bl.a. bestämmelserna om hänsyn till riksintressen
konkretiseras och göras begripliga i det lokala sammanhanget.  Länsstyrelsen har
som företrädare för staten skyldighet att i ett granskningsyttrande meddela
kommunen om översiktsplanen inte tillgodoser riksintressen och om planen, om den
angår mer än en kommun, inte har samordnats på lämpligt sätt mellan berörda
kommuner.  Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter eller enskilda.  Ett
ställningstagande till vad som skall utgöra ett riksintresse görs i ärenden
enligt plan- och bygglagen.

Naturvårdslagen

Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om bevarande av och skydd för naturmiljön
och vissa typer av kulturpräglade områden.  Lagen innehåller också regler som
skall skydda och bevara växt- och djurarter och friluftslivet.  För dessa
ändamål
kan olika former av områdesskydd inrättas.  Med detta avses nationalpark,
naturreservat och naturvårdsområde.  Lagen innehåller regler om fridlysning av
naturminnen, växter och djurarter.  Ett särskilt skydd för friluftslivet utgör
strandskyddet.
   En nationalpark kan sägas utgöra ett större sammanhängande område som i
första
hand är avsett att tillgodose behovet av orörd natur, orörd i den bemärkelsen
att naturen inte varit föremål för exploatering av mer ingripande slag.  Marken
tillhör alltid staten.  För parken gäller särskilda föreskrifter.  Beslut om
inrättande av en nationalpark fattas av riksdagen.
   Länsstyrelsen kan förklara ett område som naturreservat, om den finner att
området bör skyddas och vårdas särskilt på grund av dess betydelse för kännedom
om landets natur, dess skönhet eller annars märkliga beskaffenhet.  Det är här
alltså fråga om naturskydd i en mera begränsad omfattning än vad som gäller för
en nationalpark.  Skälen till att inrätta naturreservat kan variera.  Det kan
vara
fråga om att bevara en äldre form av landskap antingen i sin ursprungliga eller
kulturpräglade form eller att öppna ett område för att tillgodose friluftslivets
behov.  Områden där bebyggelsemiljöer utgör ett framträdande inslag kan däremot
knappast skyddas som naturreservat.  Ett naturreservat får, till skillnad från
vad som gäller nationalparker, stanna kvar i en enskilds ägo, men ägaren får
finna sig i inskränkningar i fråga om markanvändningen.  Också för naturreservat
gäller särskilda föreskrifter som länsstyrelsen meddelar.
   En annan skyddsform är naturvårdsområde.  Det är här fråga om mark där sär-
skilda åtgärder behövs för att vårda eller bevara naturmiljön.  Åtgärderna får
dock inte vara av så ingripande art att pågående markanvändning avsevärt
försvåras.  Vid sådant förhållande gäller att det i stället bör övervägas om ett
naturreservat skall inrättas.  Avsikten med reglerna om strandskydd är att
skydda
allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv.  Strandskyddet omfattar i
princip land- och vattenområden intill 100 meter från strandlinjen men kan ökas
till 300 meter, om det anses behövligt.

Lagen om kulturminnen m.m.

De lagar som redovisats ovan har alla betydelse för skyddet av
kulturmiljön.
 Särskild betydelse i detta avseende har naturligtvis lagen om kulturminnen m.m.
 Lagen slår inledningsvis fast att det är en nationell angelägenhet att skydda
och vårda vår kulturmiljö.  I lagen finns bestämmelser om fornminnen, byggnads-
minnen och kyrkliga kulturminnen.  Lagen innehåller också bl.a. vissa regler om
utförsel av kulturföremål ur landet.
   I 1988 års proposition (prop. 1987/88:104) om kulturmiljövård anges kultur-
miljövårdens inriktning och mål.  Där konstateras att den snabba förändringen av
den yttre miljön har lett till ett starkt ökat intresse för bevarande av äldre
byggnader liksom för natur- och landskapsvård.  Det syfte som nämns först är att
kulturmiljövården skall bevara och levandegöra kulturarvet.  Ambitionen är dock
inte att enbart bevara skilda företeelser som enskilda objekt.  Lika viktigt är
objektets omgivningar.  Kulturminneslagens tillämpningsområde är inte heller
begränsat till att avse enbart skydd för fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga
kulturminnen, utan avser även områden omkring kulturobjektet.  En park eller en
trädgård kan således innefattas av det skydd som följer med kulturminneslagens
föreskrifter.

7  Bestämmelser om nationalstadsparker tas in i naturresurslagen


Regeringens förslag:  Ett skydd för nationalstads-
parker förs in  i naturresurslagens särskilda hus-
hållningsbestämmelser för  vissa områden i landet.
 Ny bebyggelse och nya  anläggningar får komma till
stånd och andra åtgärder  vidtas inom en national-
stadspark  endast om  det kan  ske utan  intrång i
parklandskap eller naturmark och utan att i övrigt
skada det historiska  landskapets natur-  och kul-
turvärden.

  Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för-
slag.
   Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har accepterat uttrycket natio-
nalstadspark som ett lämpligt begrepp eller lämnat detta utan erinran.  Svea
hovrätt och Koncessionsnämnden för miljöskydd ifrågasätter dock om begreppet
nationalstadspark bör införas och anmärker att promemorian inte säger något om
vad som utmärker en nationalstadspark.
   Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot
promemorians
förslag att införa bestämmelser till skydd för nationalstadsparken Ulriksdal-
Haga-Brunnsviken-Djurgården i naturresurslagen.  Bl.a.  Boverket och Riksanti-
kvarieämbetet anser emellertid att inpassningen av en bestämmelse om national-
stadsparker i naturresurslagen bör göras på ett något annorlunda sätt än vad
som föreslagits i promemorian.  Statens konstmuseer anser att distinkta
begrepps-
mässiga kategorier är ett viktigt stöd bl.a. vid avgränsning av det område som
skall omfattas av skyddet.  Svea hovrätt och Koncessionsnämnden för miljöskydd
anser att bestämmelser om skydd för nationalstadsparker hör hemma i special-
lagstiftningen, där bestämmelserna i naturvårdslagen om nationalparker är ett
näraliggande exempel.  Bl.a.  Stockholms kommun, Naturskyddsföreningen, Haga-
Brunnsvikens vänner och Kommittén för Gustavianska Parken ifrågasätter om inte
en ändring i naturvårdslagen i stället för i naturresurslagen skulle kunna ge
ett ännu starkare skydd för nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården.  Enligt Solna kommun innebär det mycket och tidskrävande arbete att
i önskvärd omfattning införa bestämmelser om byggnadsminnesområden, naturreser-
vat, områdesbestämmelser och detaljplaner enligt kulturminneslagen, naturvårds-
lagen respektive plan- och bygglagen i syfte att skapa erforderligt skydd.  Med
hänsyn härtill är det fördelaktigt att genom särskild lagstiftning snabbt införa
ett grundläggande skydd för ett samlat område.  Därefter kan mera preciserade
bestämmelser enligt de andra lagarna införas för olika delområden så som före-
slagits i kommunernas program.  Promemorians förslag till reglering i natur-
resurslagen tillstyrks mot den bakgrunden med vissa förbehåll av Solna kommun.

Skälen för regeringens förslag:

Skyddsinstrument

Regeringen anser att sådana mark- och vattenområden med därtill knutna natur-
och kulturvärden som nu bör bli föremål för ett förstärkt skydd bör ges en
samlad beteckning i lagstiftningen.  Som Boverket framhåller finns knappast
någon
motsvarighet i landet till Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården, där så många
unika värden är utsatta för ett så omfattande och under överskådlig tid fort-
löpande exploateringstryck.  Verket påpekar vidare att det finns ytterligare
storstadsnära områden som kan behöva ett förstärkt skydd, vilket talar för en
lösning inom ramen för naturresurslagen.  I likhet med Boverket gör regeringen
bedömningen att ytterligare något eller några områden i landets tätortsregioner
inrymmer nationellt och internationellt unika natur- och kulturvärden och
samtidigt har sådan betydelse för en tätortsregions ekologi och för människors
rekreation att det finns anledning att överväga motsvarande skydd genom lag-
stiftning som nu föreslås för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.
   Regeringen anser att begreppet nationalstadspark på ett samlande sätt ger
uttryck åt statens och kommunernas gemensamma ansvar för skydd av det historiska
landskapet inom sådana områden som samtidigt har särskild betydelse för det
nationella kulturarvet, för en  tätortsregions ekologi och för människors
rekreation.  Områden som Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården bör därför
skyddas som nationalstadsparker.  Frågan om vilka områden i Sverige utöver det
nu aktuella som bör bli nationalstadsparker bör övervägas inom ramen för den
fortsatta fysiska riksplaneringen.
   Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för gällande rätt är en rad
olika
lagar tillämpliga när det gäller att skydda olika delområden inom en national-
stadspark.  Regeringen delar inte den uppfattning som några remissinstanser
redovisat, nämligen att de olika speciallagarna erbjuder ett tillräckligt rätt-
sligt stöd för att skydda en nationalstadspark i dess helhet.  I vissa tätorter
och tätortsregioner finns således områden som i huvudsak lämnats oexploaterade
och där parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer flätas samman till
från rikssynpunkt unika historiska landskap.  Det starka exploateringstryck som
riktas mot sådana områden och skyddsvärdenas komplexitet skapar behov av ett
övergripande skydd som kan förhindra en fortlöpande exploatering och fragmenti-
sering av sådana områden.  Det är därutöver även angeläget att finna lämpliga
former för detaljreglering av olika åtgärder samt för skötsel och vård av park-
landskap, naturmark och bebyggelsemiljöer.  Enbart en tillämpning av nu exi-
sterande regelverk skulle enligt regeringens mening innebära att en mycket
omfattande och tidskrävande genomgång skulle behöva göras av hela området och
dess många olika delområden, innan frågan om ett förstärkt skydd för hela om-
rådet mot exploatering och fragmentisering slutligt skulle kunna avgöras.  I
likhet med Solna kommun anser regeringen därför att ett övergripande skydd mot
planerade exploateringsföretag av olika art först bör införas.  Det rättsliga
instrument som framstår som bäst ägnat att tjäna detta intresse är naturresurs-
lagen, som ju har till syfte bl.a att ge sammanhängande geografiska områden av
riksintresse ett särskilt skydd mot exploateringsföretag och andra ingrepp som
kan skada riksintresset.
   Hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen tillämpas vid prövning av mål
och ärenden enligt olika speciallagar som reglerar mark- och vattenanvändningen
som plan- och bygglagen, naturvårdslagen, väglagen (1971:948), vattenlagen
(1983:291) och miljöskyddslagen.  Bestämmelserna i naturresurslagen vägleder
avgöranden av konkurrensfrågor i samband med beslut som rör ändrad användning av
mark- och vattenområden och resurser som är knutna till sådana områden, men
lagen är inte utformad för att utgöra grund för ingripanden mot pågående verk-
samhet eller att hindra pågående markanvändning.  Här griper i stället vid
behov de lagar som är anknutna till naturresurslagen in.  Såväl plan- och
bygglagen, naturvårdslagen som kulturminneslagen kan väntas få stor betydelse
när det gäller att på ett för enskilda sakägare och andra intressenter bindande
sätt reglera olika delområden och objekt i den föreslagna nationalstadsparken.
 Sålunda kan exempelvis ett naturreservat inrättas enligt naturvårdslagen om det
behövs för att reglera skötseln av parklandskap och naturmark.  Också andra
skyddsformer och särskilda föreskrifter om skydd för naturmiljön i naturvårds-
lagen kan visa sig vara värdefulla instrument för att reglera enskilda objekt
eller mer begränsade områden.  Yttterligare byggnader, trädgårdar och parker kan
vidare behöva förklaras vara byggnadsminne enligt kulturminneslagens föreskrif-
ter.
   Regeringen överlämnade den 3 mars 1994 till lagrådet en remiss med förslag
att
den grundläggande lagstiftningen på miljövårdsområdet samordnas till en miljö-
balk.  De lagar som sammanförs är bl.a. naturresurslagen, miljöskyddslagen och
naturvårdslagen.  Regeringen anför i avsnittet om skydd för naturområden att
en god yttre miljö ofta är förknippad med en miljö som har ett rikt kultur-
historiskt innehåll.  Att ta till vara de lämningar som under olika tider
påverkat landskapets utformning och innehåll kan sägas vara ett av kulturmiljö-
vårdens viktigaste bidrag till en god miljö i vid mening.  Vid sidan av
byggnads-
vård och fornvård, som av hävd  varit kulturmiljövårdens verksamhetsfält har
under senare år arbetet med att slå vakt om historiskt värdefulla landskap
alltmer kommit i förgrunden för kulturmiljöarbetet.  För sådana områden kan
förutom kulturminneslagen också naturvårdslagen vara tillämplig.
   Regeringen framhåller i lagrådsremissen med förslag till miljöbalk att regler
om att bevara kulturmiljön som en del av landskapsbilden bör tas in i den nya
miljöbalken.  I de fall det huvudsakligen är kulturmiljön som skall skyddas och
i
de fall kulturminneslagens regler inte är tillfyllest bör de särskilda insti-
tuten kulturreservat och kulturvårdsområde användas.  De nya skyddsformerna bör
ses som kompletterande instrument till bestämmelserna om naturreservat och
naturvårdsområde.  De i lagrådsremissen om en miljöbalk föreslagna instrumenten
kulturreservat och kulturvårdsområde kan, enligt regeringens bedömning, visa sig
användbara som skydd för delar av en nationalstadspark.  Frågan om kulturminnes-
lagen bör knytas till naturresurslagen i enlighet med promemorians förslag bör,
mot bakgrund av den nu lämnade redogörelsen, anstå till dess erfarenhet har
vunnits av de nya skyddsformerna.

Bestämmelsens utformning

Med utgångspunkt i remissynpunkterna finner regeringen att den i departements-
promemorian föreslagna lagtexten bör preciseras och förtydligas.
   Bestämmelserna i 3 kap. naturresurslagen är utformade så att skyddet för
natur- och kulturvärdena inte skall hindra utvecklingen av befintliga tätorter
eller av det lokala näringslivet.  När nu en bestämmelse till skydd för
national-
stadsparker införs i 3 kap. bör några undantag för dessa ändamål inte medges.
 För nationalstadsparker föreslås därför gälla att i dag oexploaterade områden
inte får exploateras.  Om detta syfte med skyddet är den helt övervägande
remissopinionen enig.
   De områden inom en nationalstadspark som präglas av bebyggelse eller utgörs
av
bebyggelsemiljöer torde i stor utsträckning bestå av byggnader med stort
konstnärligt, arkitektoniskt eller historiskt värde.  Vid tillkomsten av sådan
bebyggelse har som regel omsorg ägnats åt bevarande av naturmark, träd och
vegetation och åt byggnadernas arkitektoniska utformning.  Bebyggelsemiljöerna
utgör en viktig del av det samlade historiska landskapet i en nationalstadspark.
 Av 3 kap. 1 § första stycket naturresurslagen följer att bl.a. tillståndsplik-
tiga förändringar, upprustningar och i vissa fall kompletteringar av byggnads-
beståndet skall utföras så att åtgärden inte påtagligt skadar områdets natur-
och kulturvärden.  Detsamma gäller i fråga om vägar, kraftledningar och andra
anordningar inom det skyddade området.  Inom en nationalstadspark ger emellertid
regeln om påtaglig skada inte tillräckligt skydd.  Regeringen anser därför att
sådana förändringar, upprustningar och kompletteringar som medges i en national-
stadspark skall utföras så att de angivna värdena inte utsätts för någon negativ
inverkan av betydelse.
   Regeringen anser i fråga om ny bebyggelse, nya anläggningar och andra
ingrepp,
som är tillståndspliktiga enligt den lagstiftning som är anknuten till natur-
resurslagen, att sådana verksamheter kan få komma till stånd, om det kan ske
utan att göra intrång på det parklandskap och den naturmark som ingår i en
nationalstadspark.  Regeringen anser vidare att ny bebyggelse, nya anläggningar
och andra åtgärder som kan aktualiseras i delar av en nationalstadspark som inte
utgör parklandskap eller naturmark, bör få komma till stånd, om det kan ske utan
att natur- och kulturvärden skadas.  Härutöver bör inte några exploaterings-
företag eller andra ingrepp i miljön få ske i nationalstadsparken.  Det
särskilda
skydd mot ingrepp som bör omgärda en nationalstadspark bör därför utformas så
att åtgärder får vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller
naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i
övrigt skadas.  Med hänsyn till syftet med skyddet av nationalstadsparker bör,
som Boverket framhåller, vid bedömning av tillåtligheten också områdets eko-
logiska funktion samt betydelse för rekreation särskilt beaktas.
   Det skydd för nationalstadsparker som regeringen föreslår får betydelse för
bedömningen av markanvändningsfrågor som berör en sådan park genom att de
riksintressen som gör sig gällande och som skall beaktas av berörda myndigheter
därmed görs tydliga.  Kommunernas planering och myndigheternas prövning av
markanvändningsfrågor enligt till naturresurslagen anknuten lagstiftning kan
därigenom utgå från en av riksdagen i lag fastslagen värdering av national-
stadsparkens betydelse och från en tydlig målsättning för skyddet av dessa
värden.
   Som framgått av det tidigare återfinns i 3 kap. naturresurslagen särskilda
hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet, områden som i sin helhet är
av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden.  Dessa avgränsas i
lagen med hjälp av ortnamn och geografiska namn som är lokaliserande.  För de
obrutna fjällområdena har dock regeringen beslutat särskilt om mera preciserade
gränser.
   Regeringen anser att avgränsning av en nationalstadspark i sina huvuddrag bör
läggas fast i samband med lagstiftning.  Det ligger i sakens natur att en gräns-
dragning blir mer preciserad i fråga om en nationalstadspark än i fråga om
t.ex. ett obrutet fjällområde.  Regeringen återkommer i det följande till frågan
om avgränsning av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården som landets
första nationalstadspark.
   Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om vissa uttalanden i
naturresurslagens förarbeten.
   I proposition 1985/86:3 Lag om hushållning med naturresurser m.m. anförde
således föredragande statsrådet att, om statliga myndigheter och kommuner inte
kan komma överens om avgränsning av ett område av riksintresse enligt natur-
resurslagen i samband med den kommunala fysiska planeringen, reglerna i plan-
och bygglagen om statlig kontroll beträffande nationella intressen får till-
lämpas.  Därvid kan det bli aktuellt för regeringen att besluta hur ett visst
område skall avgränsas mer i detalj.  Föredragande statsrådet strök också under
att den gräns som läggs fast, normalt i samband med planläggning enligt plan-
och bygglagen, bör utgå från syftet med bestämmelserna i naturresurslagen.  S.k.
 "buffertzoner" behöver inte ingå i området av det skälet att staten skall
garanteras en ingripandemöjlighet om ett exploateringsanspråk skulle dyka upp i
denna buffertzon.  Plan- och bygglagens regler medför nämligen att staten, dvs.
i
första hand länsstyrelsen, kan ingripa mot kommunala beslut som innebär att ett
riksintresse hotas, oavsett om hotet ligger inom ett område av riksintresse
eller i sådan närhet av området att riksintresset hotas (s. 114-115).

8  Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården

8.1 Landets första nationalstadspark


Regeringens förslag:  De i ett  nationellt och in-
ternationellt  perspektiv unika natur- och kultur-
värdena   i  området   Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården ges nu ett samlat och långsiktigt skydd
genom att området skyddas som nationalstadspark.

  Departementspromemorians förslag: Med hänsyn till områdets särskilda betydelse
för det nationella kulturarvet, för stadsregionens ekologi och för människors
rekreation föreslås i promemorian att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården bör bli landets första nationalstadspark.
   Remissinstanserna: Det råder i huvudsak enighet bland de remissinstanser som
yttrat sig över departementspromemorian om att frågan om områdets användning är
en angelägenhet av betydelse inte bara för Stockholmsregionens invånare utan för
hela landet, att området långsiktigt är utsatt för ett mycket starkt exploa-
teringstryck samt att områdets natur- och kulturvärden behöver ges ett förstärkt
skydd.
   Enligt Boverkets uppfattning motiverar det aktuella områdets natur- och
kulturvärden ett förstärkt skydd grundat på riksdagens ställningstagande.
 Behovet av och formen för ytterligare reglering måste bedömas utifrån situa-
tionen att motsvarighet i landet knappast står att finna där så unika värden är
utsatta för ett så omfattande och under överskådlig tid fortlöpande exploate-
ringstryck.
   Riksantikvarieämbetet framhåller att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården även i ett internationellt perspektiv är unikt och att området genom
sitt centrala läge i Stockholmsregionen ständigt är exploateringshotat.
 Riksantikvarieämbetet finner det synnerligen angeläget att hela området ges ett
långsiktigt och effektivt skydd.
   Koncessionsnämnden för miljöskydd delar uppfattningen att det föreslagna
området bör ha ett särskilt skydd med hänsyn till de unika natur-, kultur- och
rekreationsvärdena.  Koncessionsnämnden delar också uppfattningen att konflikten
mellan önskemålen om skydd för området och det hårda exploateringstrycket är
mycket tydligt.
   Solna kommun tillstyrker förslagets innebörd och syfte.
   Enligt Stockholms kommun överensstämmer promemorians syfte att ge området
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården ett förstärkt skydd med de mål staden
redan uttalat.  Området är unikt för storstadsförhållanden.
   Projekt Ekoparken WWF betonar det nu aktuella områdets unika och storartade
natur-, frilufts- och kulturkvaliteter.  Ett varaktigt skydd som nationalstads-
park, där grundprincipen är att det historiska landskapet bevaras och nuvarande
natur- och parkmark inte bebyggs, kan dessutom ge Stockholm en turistattraktion
som få storstadsområden kan ståta med.  Med ett sådant skydd förs enligt organi-
sationen ett historiskt arv från Jaktparken Djurgården och de gustavianska
parkerna kring Brunnsviken vidare med ett ekologiskt synsätt till kommande
generationer.  Organisationen anser att begreppet nationalstadspark är en bra
benämning på de föreslagna skyddsbestämmelserna i lagstiftningssammanhang, men
föreslår att området i andra sammanhang kallas Stockholms Ekopark.  Praktiskt
taget alla övriga myndigheter, kommuner, företrädare för sakägare, organisa-
tioner och föreningar som yttrat sig i ärendet instämmer i promemorians bedöm-
ning av behovet av ett samlat och långsiktigt skydd för områdets natur- och
kulturvärden.
   Endast Landstinget i Stockholms län, Stockholms handelskammare, Svenska väg-
föreningen och Svensk-Japanska konsortiet för Norrtull Center hävdar att ett
utökat skydd för området inte behövs.  Landstinget anser att tillämpning av
nuvarande lagstiftning bör kunna ge ett fullgott skydd.  Konsekvenserna för
möjligheterna att utveckla viktiga regionala funktioner, som kan komma att
inverka på nationalstadsparken, är enligt landstinget svåra att överblicka.
 Landstinget anser att det finns risk för att en ny lagstiftning kan komma att
hindra utvecklingen av befintliga verksamheter eller angelägna vägar och kollek-
tivtrafikanläggningar i området.
   Handelskammaren befarar att lagförslagets effekt bl.a. kan bli att den
normala
intresseavvägningen mellan olika riksintressen förändras så att bevarandein-
tressena genomgående får prioritet, med mycket begränsat utrymme för hänsynsta-
gande till motstående anspråk.
   Enligt Vägföreningen kan förslaget till skydd leda till stora problem bl.a.
när det gäller avvägningar mellan olika intressen.  Det skulle t.ex. kunna
innebära att miljöförbättrande insatser blir omöjliga.  Genomförandet av olika
aktuella miljöförbättringar av trafikleder, järnvägar och ledningar inom området
kan enligt Vägföreningen till och med komma att förhindras genom det presen-
terade lagförslaget.
   Svensk-Japanska konsortiet för Norrtull Center framhåller att det aktuella
området utgör en central och vital del för huvudstadsregionens funktion.  Enligt
konsortiets uppfattning utgör varje inskränkning i kommunernas beslutanderätt
därför en påtaglig risk för komplikationer i regionens övergripande funktion och
utveckling.  Om bestämmelserna kan påverka bedömningen av pågående ärenden blir
konsekvenserna en minskning av värdet av allmänna tillgångar utan att områdets
kultur-, natur- eller rekreationsvärden säkerställs.
   Skälen för regeringens förslag: Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården
inrymmer genom sin geografiska placering, sin bakgrund och sitt särskilda värde
problem som genom sin komplexitet har gjort det svårt att samordna markpolitiken
på ett sätt som är hållbart i ett långsiktigt hushållningsperspektiv.  Ett stort
antal förslag till ny bebyggelse, nya anläggningar och andra ingrepp har under
senare år aktualiserats inom och i anslutning till området.  Först genom det
gemensamma programarbete som utförts av Solna och Stockholms kommuner har ett
samlat grepp tagits på områdets planeringsfrågor.  Det finns nu underlag att ge
tydligt uttryck åt statens skyldighet att hävda bevarandeintressena vid
avvägningar gentemot exploateringsintressen som kan komma att beröra det
skyddsvärda området.
   Den tidigare redovisningen av skyddsvärdena i området Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården och den lämnade redogörelsen för exploateringsintressen
och skyddsbehov visar enligt regeringen att det finns starka skäl att nu ge de
i ett nationellt och internationellt perspektiv unika natur- och kulturvärdena
i området ett samlat och långsiktigt skydd.
   Remissbehandlingen ger stöd för uppfattningen i promemorian att nuvarande
lagstiftning inte är tillräcklig för att på ett övergripande och samlat sätt
åstadkomma ett skydd som är starkt nog för att i ett långsiktigt perspektiv slå
vakt om de unika kulturmiljöerna och de mångfacetterade naturvärdena i området
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården, som i sin helhet utgör ett historiskt
landskap av riksintresse.  De farhågor som bl.a.  Landstinget i Stockholms län
framfört om att ett förstärkt skydd för området skulle försvåra möjligheterna
att utveckla viktiga regionala funktioner ger anledning att understryka att ett
skydd för det aktuella området tillgodoser ett grundläggande regionalt behov
genom att utgöra ett betydelsefullt led i skyddet av regionens grönområden.
 Regeringen anser att regionens bebyggelse och tekniska infrastruktur bör kunna
utvecklas på ett tillfredsställande sätt utan att göra ytterligare intrång i
områdets skyddsvärda natur- och kulturmiljöer.
   Det gäller här att slå vakt om det historiska landskapet i ett område med
komplexa skyddsvärden som är av särskild betydelse för det nationella kulturar-
vet, för Stockholmsregionens ekologi samt för människors rekreation.  Utan en
tydlig lagreglering finns påtaglig risk att områdets kvaliteter i ett längre
perspektiv kommer att äventyras.  Det är därför angeläget att nu lämna förslag
om en klar strategi för skydd av det historiska landskapet och om ett ställ-
ningstagande till avgränsningen av det skyddsvärda området.  Regeringen föreslår
därför att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården som det första området
i landet bör omfattas av tidigare föreslagna bestämmelser om nationalstads-
parker i 3 kap. naturresurslagen.
   Det gemensamma program för planering av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården som redovisas i promemorian ger uttryck för en klar vilja hos Solna
och Stockholms kommuner att skydda och utveckla de natur- och kulturvärden som
berör området.  Jordbruksutskottets uttalande (bet. 1991/92:JoU10) att skyddsbe-
hovet i fråga om områdets miljövärden vad avser natur, kultur och stadsbild bör
överordnas exploateringsintresset, har i väsentliga avseenden beaktats av
kommunerna.
   Både Stockholms och Solna kommuner tar upp frågan om ansvarsfördelningen
mellan staten och kommunerna när det gäller finansiering av åtgärder för områ-
dets bevarande, utveckling och skötsel.  Stockholms kommun anser att eventuella
ersättningsanspråk från olika intressenter till följd av ett förstärkt skydd
bör klarläggas innan slutlig ställning tas till den geografiska avgränsningen
och formerna i övrigt för skyddet.  Solna kommun hävdar att promemorians förslag
innebär att staten avkräver samtliga berörda ett ansvar för områdets värden och
kvaliteter.
   Det är enligt regeringens uppfattning ett gemensamt ansvar för staten och
kommunerna att vidta åtgärder som säkerställer naturvårdens, kulturmiljövårdens
och friluftslivets intressen inom ett historiskt landskap med sådana skyddsbehov
och exploateringsintressen som här är aktuella.  Regeringen delar promemorians
uppfattning, som stöds bl.a. av länsstyrelsen och av föreningen Haga-
Brunnsvikens vänner, att det av kommunfullmäktige i Stockholms och Solna
kommuner antagna gemensamma programmet för området i huvudsak bör kunna utgöra
utgångspunkt för ett närmare planerings- och åtgärdsarbete, som även bör omfatta
områdets övergripande förvaltnings- och utvecklingsfrågor.  Regeringen
återkommer
i det följande till de närmare frågor om ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun som tagits upp av de närmaste berörda kommunerna.

8.2 Områdets avgränsning m.m


Regeringens  förslag:   Stenstadens   front   samt
vattenområdena mellan  parken och Nackas, Lidingös
och Danderyds kuster och  stränder utgör gränser i
det större landskapet.   För de markområden utanför
nationalstadsparken   som  närmast  anknyter  till
dessa gränser har  kommunerna i sina översiktspla-
ner  uttryckt  ambitioner  som  överensstämmer med
syftet att skydda  nationalstadsparkens natur- och
kulturvärden.  E4 skall inte ingå i parken.

  Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens
förslag.
   Remissinstanserna: Enligt Stockholms kommun bör den geografiska gränsdrag-
ningen penetreras noggrannare i samråd mellan stat och kommun.  Länsstyrelsen i
Stockholms län, Vägverket och Stockholms läns landsting anser att en bearbetning
av kommunernas översiktsplaner bör läggas till grund för parkens yttre gräns.
  Några remissinstanser föreslår betydande utvidgningar av området.  Nordiska
för-
bundet för kulturlandskap föreslår att nationalstadsparken utvidgas österut och
tar med Gamla Stan, Helgeandsholmen, Riddarholmen och Långholmen.  Solna kommun,
Haga-Brunnsvikens vänner och Naturhistoriska riksmuseet föreslår att den norra
delen av området utvidgas längs Edsviken och Igelbäcken.  Nacka Miljövårdsråd
anser att det finns skäl att utöka parken söderut så att Svindersvik inkluderas.
  Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan förordar en historisk
helhetssyn på områdets avgränsning.  Nacka kommun framhåller t.ex. att den före-
slagna nationalstadsparken har en annan historisk och kulturell bakgrund än
Nackas norra kust och att det därför är naturligt att dra gränsen i vattenom-
rådet mellan Södra Djurgården och Nacka.  Motiven och syftena med nationalstads-
parken blir då entydiga.
  Vasakronan tillstyrker i huvudsak promemorians förslag till avgränsning.
 Statens fastighetsverk konstaterar att området skulle kunna avgränsas än mer
strikt till att omfatta enbart områden som har de kvaliteter som utgör grunden
för förslaget.  Då skulle t.ex. omvandlingsområdet Albano, kontoren vid
Frösundavik och i kvarteret Skogskarlen samt bostadsområdena Bergshamra och
Lappkärrsberget inte omfattas av skyddet.  Verket finner det dock riktigt att
låta dessa områden ingå eftersom de i hög grad påverkar nationalstadsparken.
 Av samma skäl anser fastighetsverket att även Tekniska Högskolan (KTH) och
Hjorthagen bör ingå i parken.
  De flesta remissinstanser som behandlar områdets närmare avgränsningar anser
att området öster om Valhallavägen bör utvidgas.
  Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen, Projekt Ekoparken och
Föreningen Östermalm anser således att hela området mellan Lilla Värtan och
Valhallavägen bör ingå i nationalstadsparken.  Ståthållarämbetet, Rådet till
skydd för Stockholms skönhet, Kungliga vetenskapsakademien, Skansen, Förbundet
för Ekoparken, Haga-Brunnsvikens vänner och Kommittén för Gustavianska Parken
anser i likhet med Statens fastighetsverk att framför allt Hjorthagen-Husarviken
men även institutionsbältet längs Valhallavägen bör läggas in i nationalstads-
parken.
  Några remissinstanser vill undanta vissa delar som ingår i promemorians
förslag
till avgränsning.  Enligt Sjöfartverket bör gränsen följa Djurgårdens södra
strandlinje.  Rosenvik bör inte ingå.  Landstinget samt Solna och Sollentuna
kommuner anser att Sörentorp bör reserveras för framtida bebyggelse.
Landstinget
vill även reservera Fisksjöäng för bebyggelse.  E4 bör enligt Vägverket ligga
utanför nationalstadsparken.  Avgränsningen vid Norrtull där E4 och bensinsta-
tionstomten ingår finner Svensk-Japanska konsortiet för Norrtull diskutabel.
 Statens järnvägar vill undanta spårområdet mellan Norrtull och Värtan och
bebyg-
gelsen i Storängsbotten och Albano.  Enligt Kungliga Tekniska högskolan,
Stiftelsen Vetenskapsstaden och Akademiska Hus AB bör Idrottshögskolan samt
högskolebältet KTH/Roslagstull/Albano/ Kräftriket/Frescati Hage/Stockholms
Universitet ligga utanför nationalstadsparken.
  Flera remissinstanser tar upp frågan om hur skyddsbestämmelserna påverkar de
områden som ligger direkt utanför nationalstadsparken.  Enligt Stockholms kommun
måste förslagets innebörd i detta avseende preciseras innan konsekvenserna för
staden kan överblickas.
  Statens Järnvägar förutsätter att förslaget inte innebär några begränsningar
av
möjligheterna till framtida ändrad användning av Norra Stationsområdet.  Enligt
KTH och Akademiska Hus AB får grannskapet till nationalstadsparken inte innebära
att särskilda föreskrifter inom mark- och byggnadsplaneringen kommer att gälla
för högskolebältet mellan KTH och Stockholms Universitet.
  Ståthållarämbetet, Statens konstmuseer, Projekt Ekoparken, Haga-Brunnsvikens
vänner och Kommittén för Gustavianska Parken anser att det klart bör framgå att
nationalstadsparken kan påverka exploateringsföretag och verksamheter utanför
det avgränsade området.  Det kan vara byggnader eller avgastorn som bryter
landskapets karaktär eller trafikleder med ljusmattor, avgaser och buller.
 Enligt Projekt Ekoparkens mening bör det även framgå att det kommer att krävas
kompletterande planer och beslut för att säkra viktiga kringliggande sprid-
ningsvägar.  Kommittén för Gustavianska Parken konstaterar att områdets rekrea-
tiva värde i hög grad bygger på naturupplevelsen och känslan av att lämna
staden bakom sig.  Kommittén betonar att detta värde är intimt sammanvävt med
områdets kulturhistoriska roll och beroende av områdets inramning och utblickar-
na från parken.  Detta måste beaktas vid överväganden om ytterligare bebyggelse
bl.a. längs Nackas norra kust.  Kommittén uppmärksammar även landskapsbilden mot
Stora Värtan vars karaktär bidrar till att Norra Djurgården är den del av
nationalstadsparken som mest erinrar om 1600-talets jaktpark.  Det är likaså
viktigt att tillkommande bebyggelse i Frösunda anpassas till det känsliga
landskapet vid norra Brunnsviken och att det historiska och landskapsmässiga
sambandet mellan Haga-Brunnsviken och Karlberg får tydlighet vid planeringen av
Norrtull och Norra stationsområdet.
  Skälen för regeringens förslag: Det starka exploateringstrycket i Stockholms-
regionen gör det ofrånkomligt att anlägga ett långsiktigt perspektiv på frågan
om hur det skyddsvärda området kring Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården bör
avgränsas.  De ännu oexploaterade delarna av de kungliga marker som förvaltas av
Ståthållarämbetet/Djurgårdsförvaltningen bör utgöra stommen i det skyddade
området.  Att bebyggelsemiljöer samt parker och trädgårdar av kulturhistorisk
betydelse, som är belägna i omedelbar anslutning till sådana områden, bör tas
med i skyddet är också naturligt.
  Av den tidigare redovisningen framgår att också vissa andra mark- och
vattenom-
råden i anslutning till de nu nämnda områdena har betydelse som biologiska
kärnområden eller som spridningskorridorer för växter och djur i denna del av
Stockholmsregionen.  Vattenområdena i anslutning till de skyddsvärda
markområdena
har uppenbar betydelse för upplevelsen av kulturlandskapet och för områdets
rekreativa kvaliteter och bör därför ingå i det skyddade området.  Gärdesstaden,
Storängsbotten och Stockholms stadion bör vidare, som viktiga länkar mellan
Norra och Södra Djurgården, innefattas i det område som med hänsyn till sina
natur- och kulturvärden ges ett samlat skydd.
  Analysen av översiktsplanerna för Solna och Stockholms kommuner och för de
kommuner, vars mark- eller vattenområden ligger i anslutning till det skydds-
värda området, visar att berörda kommuner bedömt att det område som nu berörts
i stor utsträckning skall skyddas mot exploatering eller användas för ändamål
som väl bör kunna förenas med ett skydd för natur- och kulturvärdena i området.
 Inrättandet av en nationalstadspark innebär sammantaget hinder för utveckling
inom parken av tätortsbebyggelse och sådant näringsliv som inte har samband med
parkens ändamål.  För att de nu föreslagna strikta skyddsbestämmelserna inte
skall påverka förutsättningarna för utveckling i närheten av parken på ett sätt
som är svårt att överblicka, bör exploateringsföretag i sådana närområden
bedömas på motsvarande sätt som gäller för andra områden av riksintresse enligt
3 kap. naturresurslagen.
  Regeringen anser mot den här redovisade bakgrunden att det samlade område, som
i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden,
och som av tidigare anförda skäl bör utgöra nationalstadspark, består av en
sydlig del med södra Djurgården och Ladugårdsgärde samt angränsande vattenom-
råden och öar i Saltsjön och av en nordlig del med Norra Djurgården, Haga och
Ulriksdal med angränsande vattenområden och öar i Brunnsviken, Lilla Värtan,
Stocksundet och Edsviken.  Den sydliga och nordliga delen av området länkas
samman av en central del med områdena kring Storängsbotten och den kulturhisto-
riskt värdefulla bebyggelsen kring Tessinparken m.m. på Gärdet.  Stenstadens
front samt vattenområdena mellan parken och Nackas, Lidingös och Danderyds
kuster utgör gränser i det större landskapet.  E4 som utgör gräns i väster för
områdets norra del bör inte ingå i parken.  Den föreslagna yttre avgränsningen
av
nationalstadsparken redovisas översiktligt i bilaga 3.

9  Konsekvenser för kommunernas planering

9.1 Delområden med skilda förutsättningar


Regeringens bedömning: Natur- och kulturvärden har
olika tyngd i olika delar av  nationalstadsparken.
 Som stöd för den  tillämpning  av speciallagstift-
ningen som  regeringen förordar bör Stockholms och
Solna  kommuner  utveckla  sina översiktsplaner.  I
planerna  bör  avgränsas  närmare  de områden inom
nationalstadsparken som bör skyddas  som parkland-
skap eller naturmark liksom de zoner  inom  natio-
nalstadsparken som präglas av  en  mer  omfattande
bebyggelse och där det behövs klara och enkla reg-
ler för nödvändiga förändringar, upprustningar och
i vissa fall kompletteringar  av byggnader och an-
läggningar.

 Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
  Remissinstanserna: Eftersom promemorieförslaget inte avser att hindra naturlig
omvandling och utveckling inom befintliga bebyggelseområden anser bl.a.
 Naturvårdsverket att områdesavgränsningar och avsedda åtgärder måste
preciseras.
 Projekt Ekoparken konstaterar att problemet är att skapa ett samlat skydd för
hela området samtidigt som skilda kvaliteter i olika delar av området tas till
vara.
  Enligt Statens konstmuseer är gränsdragningsproblemet intimt förknippat med
frågan om distinkta begreppsmässiga kategorier.  De historiska trädgårdarna och
parkerna har haft klara och väl markerade gränser.  Det byggnadsminnesskyddade
området kring Hagaparken sammanfaller vare sig med parkens historiska eller
nuvarande utbredning.
  Statens fastighetsverk konstaterar att det i vissa punkter behövs större
förändringar för att nationalstadsparkens kvaliteter skall framstå.  Det gäller
t.ex. entrén till Hagaparken och Bergshamraleden.  Denna led upplevs som en
barriär mellan Haga och Ulriksdal.  Det är inte heller självklart att national-
stadsparkens kärnintressen - kulturmiljövård, naturvård och rekreation - alltid
sammanfaller.  I samband med att lagen träder i kraft bör därför konfliktpunkter
och en områdesvis prioritering mellan olika intressen redovisas.
  Statens fastighetsverk anser liksom Solna kommun att det är viktigt att
områden
med för nationalstadsparken främmande verksamhet - t.ex.  Albano, Frösundavik,
kv Skogskarlen samt bostadsområdena Bergshamra och Lappkärrsberget - definieras
och får bindande bestämmelser för markens användning i samband med att lagen
träder i kraft.  Enligt Solna kommun kan avgränsningen vid Bergshamra i huvudsak
följa befintlig bebyggelsegräns.  Även Sörentorp och Universitetet i Frescati
bör
enligt kommunens mening avgränsas och få bindande bestämmelser.  Avgränsningarna
bör inte vara så snäva att de omöjliggör kompletteringar som är angelägna för
pågående markanvändning.
  Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar uppfattningen att natur-
och
kulturvärdena har varierande tyngd i olika delar av nationalstadsparken sam-
tidigt som området i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till dess samlade
natur- och kulturvärden.
  De föreslagna bestämmelserna för nationalstadsparken överensstämmer enligt
regeringens bedömning väl med ställningstagandena i det för Solna och Stockholms
kommuner gemensamma programmet för planering av området Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården, vilket i allt väsentligt antagits av de båda kommunernas
fullmäktigeförsamlingar.
  I programmet redovisas som grundläggande principer att området skall
* värnas som en unik kultur- och naturpark med för parken väl anpassad be-
  byggelse,
* utvecklas för friluftsliv och rekreation i sådana former som inte skadar
  områdets natur- och kulturvärden,
* förbättras med avseende på trafikstörningar och andra miljöproblem.

De åtgärder som kommunerna planerar att vidta för att tillgodose
dessa syften
avser bl.a. upprättande av rättsverkande planer enligt plan- och bygglagen,
medverkan till beslut om naturreservat enligt naturvårdslagen och till beslut om
byggnadsminnesförklaring för vissa kulturmiljöer som inte tidigare givits sådant
skydd.
  Inom nationalstadsparken finns ett antal delområden som tagits i anspråk för
mer omfattande bebyggelse.  En närmare avgränsning av sådana områden i för-
hållande till omgivande parklandskap och naturmiljö inom nationalstadsparken
bör göras i den översiktliga planeringen och ges lämpligt uttryck i rättsligt
bindande bestämmelser för markens användning.  Som flera remissinstanser fram-
hållit behövs klara och enkla regler för nödvändiga förändringar, upprustningar
och i vissa fall kompletteringar av byggnader och anläggningar.
  Det skulle föra för långt att i lagen närmare precisera markanvändning och
områdesgränser.  Markanvändning i stort framgår av utdrag ur den topografiska
kartan (bilaga 3).  Både statliga myndigheter och kommunerna har goda kunskaper
om de områden det gäller och hur de bör avgränsas mer i detalj.  Sådana
avgränsningar sker lämpligen i samband med den vidare översiktsplaneringen
enligt PBL.  Det är först i samband därmed som det är möjligt att beakta de
lokala förutsättningarna på sådant sätt att mer preciserade gränser kan be-
stämmas med utgångspunkt från bestämmelsernas syfte.

9.2 Förutsättningar för ändrad markanvändning


Regeringens bedömning:  Det  följer av syftet  med
nationalstadsparken att områdets huvudstruktur vad
avser natur- och bebyggelseområden inte får ändras.
 Nya byggnader och anläggningar som inte behövs för
att befintliga verksamheter  skall  kunna  fungera
bör därför i princip inte  medges.   Skyddet  torde
däremot inte hindra etablerade  verksamheter  inom
eller intill nationalstadsparken  från att fungera
och utvecklas i anslutning till tidigare ianspråk-
tagna områden.
    Inom ramen för skyddet bör det vara möjligt att
uppföra ett begränsat antal nya byggnader inom bo-
stadsområdena och inom områdena med  byggnader för
högre  utbildning  och   vetenskaplig   forskning,
museiverksamhet,  idrott  och  rekreation.  Det bör
också vara  möjligt att  bygga om  och anpassa be-
fintliga   byggnader  efter  verksamhetens  behov.
 Byggnadsområdena  får  således inte  utvidgas, men
väl  kompletteras om kompletteringarna inte medför
skada på områdets natur- och kulturvärden.  Ombygg-
nad,  upprustning  eller  annan förändring av väg-
och järnvägsanslutningarna till Lidingö och Värta-
hamnen-Frihamnen  samt  av  kraftledningarna  från
Värtaverket  motverkas  inte  heller  av  skyddet.
 Sådan  förnyelse  av  infrastrukturen  i   området
bör vidare vara möjlig att utföra som  sammantaget
medför  en  förbättring  av  miljön inom national-
stadsparken  eller som möjliggör en väsentlig för-
bättring för hälsa och miljö  i fråga om en infra-
strukturanläggning som berör  parken.  Utvecklingen
i nationalstadsparken  bör sammantaget inriktas på
att förstärka områdets natur-, kultur- och rekrea-
tionsvärden och att värna  den biologiska mångfal-
den.

Departementspromemorians bedömning: Överensstämmer i sak med regeringens
bedömning.  I fråga om förutsättningar för ändrad markanvändning framhålls bl.a.
följande.  För att tillgodose framtida behov av utveckling av universitets- och
högskoleinstitutioner med anknytning till området är det angeläget att utrymmes-
behoven för forskning och högre utbildning uppmärksammas särskilt vid över-
väganden om markanvändningen i områden som gränsar till nationalstadsparken
vid Norrtull och Roslagstull.
   När det gäller trafikanläggningar inom eller i direkt anslutning till parken,
antingen det gäller Norra stationsområdet, järnvägen till Värtan, Roslagsbanan,
Uppsalavägen, Roslagsvägen, Bergshamraleden, Valhallavägen, Lidingövägen eller
förändringar av dessa eller av sådana trafikplatser, platser för betalstationer
m.m. som kan komma att övervägas, bör, vid prövning av en åtgärds lokalisering
och utformning, största hänsyn tas till åtgärdens inverkan på parkmiljö,
landskapsbild och stadsbild samt på ekologiska spridningskorridorer.  Det kan
förväntas att berörda kommuner i samråd med bl.a. länsstyrelsen, Vägverket och
Banverket upprättar en långsiktig plan som visar hur området skall förbättras
med avseende på trafikstörningar, men också hur en förbättrad tillgänglighet kan
uppnås mellan områdets olika delar och mellan dessa och knutpunkter för kollek-
tivtrafiken.  Ett förbättrat samband mellan stenstaden och Haga-Brunnsviken bör
härvid eftersträvas.
   Uppsalavägens och Roslagsvägens uppgifter som stadsinfarter ställer särskilda
krav på miljöhänsyn, vilket måste beaktas vid utformningen av trafikanläggningar
och av anslutande bebyggelse.  Utformningen av Haga Norra trafikplats kan ses
som
ett exempel på hur en komplicerad trafikanläggning kan anpassas till miljökrav.
 Motsvarande kvaliteter bör eftersträvas i de båda stora trafikstråk som berör
området - Uppsalavägen från Ulriksdals trafikplats till Norrtull och Roslags-
vägen från Ålkistan till Roslagstull.
   Enligt föreliggande trafikprognoser väntas en stark ökning av biltrafiken på
Roslagsvägen och därmed en stark ökning av miljöstörningarna på Norra
Djurgården.  Åtgärder för att minska trafikstörningar, inte minst buller, behövs
därför i hela stråket från Ålkistan till Roslagstull och bör i ett första skede
särskilt avse att begränsa spridning av störningar över själva Brunnsviken med
stränder.  I den långsiktiga planeringen bör prövas hur störningarna från Bergs-
hamraleden kan minskas samt hur sambanden mellan Ulriksdal och Brunnsviken och
mellan universitetsområdet i Frescati och Brunnsvikens strandområden kan för-
bättras.
   Eftersom nationalstadsparkens centrala del är särskilt utsatt för störningar
vid Lidingövägen och på ömse sidor om denna, ställs här särskilda krav på att
bibehålla och förstärka de ekologiska sambanden.
   Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län anser att naturlig omvand-
ling, utveckling och användning av redan exploaterade områden, liksom erforder-
liga vägar och kollektivtrafik i området, inte får förhindras.  Statens
Järnvägar, Banverket och Vägverket anför liknande synpunkter.  Vägverket är
angeläget att bidra till att områdets unika natur- och kulturvärden bevaras och
förstärks och kommer att medverka till att minska de miljöstörningar och
barriäreffekter som Roslagsvägen orsakar.  Tillfarten till Norra Länken från
Roslagsvägen enligt det s.k. alternativ Frescati innebär enligt Vägverket för-
bättringar för miljön vid Kräftriket.  Anslutningen av Norra Länken till
Lidingövägen enligt aktuellt alternativ sker utanför nationalstadsparken.
   Nutek liksom Danderyds kommun och Affärsverket svenska kraftnät påpekar att
bestämmelserna inte får hindra underhåll och eventuella flyttningar eller en
över kommungränserna samordnad tunnelförläggning av kraftledningarna inom
området.  Försvarsmaktens organisationsmyndighet anser att verksamheten på
Kaknäs
skjutbanor bör bli föremål för utredning angående ersättningsalternativ för ett
flertal intressenter.
   Kungliga Vetenskapsakademien, Naturhistoriska riksmuseet m.fl. anser att
ytterligare bebyggelse bör få komma till stånd endast för att tillgodose
angelägna behov för de allmännyttiga institutioner som verkar inom området.
 Enligt Stockholms universitet utgörs bebyggelsen inom högskolornas
campusområden
av byggnader i park där omsorg om parklandskapet varit och är ett viktigt plane-
ringsmål.  Den kompletteringsbebyggelse som nu förbereds är enligt Stiftelsen
Vetenskapstaden, Stockholms universitet och KTH begränsad till tre nybyggnads-
objekt inom universitetsområdet.  Ökade lokalbehov skall tillgodoses genom att
befintliga byggnader utnyttjas.  Roslagsvägens och Norra länkens utformning har
stor betydelse för sambanden mellan det centrala campusområdet och Kräftriket,
Frescati Hage och Sveaplans gymnasium.
   Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelserna till skydd för national-
stadsparken innebär att riktlinjer läggs fast som vägledning för statliga och
kommunala myndigheter som har att bedöma frågor om nya byggnader och anlägg-
ningar eller andra åtgärder som kan komma att aktualiseras inom eller i när-
heten av nationalstadsparken.  I enlighet med intentionerna i plan- och
bygglagen
och naturresurslagen kan det förväntas att Solna och Stockholms kommuner i sina
översiktsplaner ger uttryck för en samlad strategi för hur bebyggelse för olika
ändamål, liksom trafikleder och andra anläggningar, bör utvecklas inom och i
anslutning till nationalstadsparken på ett sätt som överensstämmer med vad som
sägs i bestämmelsen.
   Regeringen anser att området inte tål ytterligare ingrepp i obebyggd park och
natur.  Regeringen delar också bedömningen i promemorian när det gäller hur
utrymmesbehoven för forskning och högre utbildning bör beaktas och om de miljö-
hänsyn som måste iakttas för att begränsa störningar från trafiken inom området.
 Som bl.a.  Statens fastighetsverk, Kungliga Vetenskapsakademien, Naturskydds-
föreningen, Kommitten för Gustavianska parken och Projekt Ekoparken påpekar
måste utvecklingen nu inriktas på att förstärka områdets natur-, kultur- och
rekreationsvärden och värna den biologiska mångfalden.  I vissa punkter behövs
åtgärder för att nationalstadsparkens kvaliteter skall tas till vara.
   Det framgår av bestämmelsen att områdets huvudstruktur med natur- och
bebyggelseområden inte får ändras.  Skyddet hindrar däremot inte etablerade
verksamheter inom eller intill nationalstadsparken från att fungera.  Inom ramen
för skyddet bör det vara möjligt att uppföra ett begränsat antal nya byggnader
inom bostadsområdena och inom områdena med byggnader för högre utbildning och
vetenskaplig forskning, museiverksamhet, idrott och rekreation liksom att bygga
om och anpassa byggnaderna efter sådana verksamheters behov.  En utveckling av
högre utbildning och forskning samt till forskning anknuten verksamhet inom
Roslagstulls sjukhusområde och småindustriområdet vid Albano torde inte för-
hindras av skyddet.  Ett genomförande av planerna på ett s.k.  Fysikcentrum och
av erforderliga lokalvägar för denna verksamhet kan ge möjligheter till för-
bättringar av miljön i denna del av nationalstadsparken.  Ombyggnad, upprustning
eller annan förändring av befintliga väg- och järnvägsanslutningar till Lidingö
och Värtahamnen-Frihamnen eller av befintliga kraftledningar från Värtaverket
bör kunna utföras inom ramen för bestämmelserna för nationalstadsparken.  Vid
utformningen av Roslagsvägens anslutning till Norra länken bör behovet uppmärk-
sammas av interna förbindelser inom det s.k. institutionsbältet för högre ut-
bildning och forskning.  Genom förläggning av Norra länken med anslutningar i
tunnelläge under nationalstadsparken och genom utformning av till leden hörande
anordningar ovan jord på ett sätt som inte skadar områdets natur- och kultur-
värden, bedömer regeringen att en utbyggnad av Norra länken med anslutningar
bör kunna förenas med vad som föreslås i detta ärende.  Sådan annan förnyelse av
infrastrukturen i området bör vidare vara möjlig att utföra som sammantaget med
för en förbättring av miljön inom nationalstadsparken eller som möjliggör en
väsentlig förbättring för hälsa och miljö i fråga om en infrastrukturanläggning
som berör parken.  Sörentorpsområdet i Solna kommun bör användas för ändamål som
inte förutsätter annan ny bebyggelse än vad som utgör måttfull komplettering av
befintlig bebyggelse i park.  Områdets karaktär bör alltså bevaras.
   När det mer generellt gäller bedömning av ett förslag om komplettering eller
förnyelse av befintlig bebyggelse inom nationalstadsparken, krävs omsorgsfulla
överväganden huruvida den föreslagna åtgärden till innehåll och form är förenlig
med nationalstadsparkens syfte.  En utgångspunkt vid prövning av frågor om
ändrad
markanvändning skall vara att områdets huvudstruktur vad avser natur- och
bebygggelseområden inte skall ändras samtidigt som byggnader och bebyggelse-
miljöer som ingår i nationalstadsparken på sikt bör användas endast för ändamål
som kan förenas med nationalstadsparkens syfte.  Vid eventuell omvandling och
komplettering av sådana byggnader och bebyggelsemiljöer bör särskilt uppmärk-
sammas åtgärdernas form och skala samt att karaktären av byggnader i parkmiljö
bevaras.
   Förslag om tillkommande bebyggelse, anläggningar eller andra åtgärder i
områden som direkt gränsar till parken, bör bedömas med utgångspunkt från att
parkens natur- och kulturvärden inte får utsättas för påtaglig skada.  Inverkan
på ekologiska spridningskorridorer m.m. och på stads- och landskapsbilden är
härvid av betydelse.


10 Nationalstadsparkens skötsel utreds


Regeringens bedömning: Länsstyrelsen i  Stockholms
län bör få regeringens uppdrag  att  i  samråd med
berörda   fastighetsförvaltare,   myndigheter  och
kommuner föreslå former för samverkan i  frågor om
förvaltning och skötsel av nationalstadsparken.

  Departementspromemorians förslag: Promemorian har inte behandlat frågor om
förvaltning och skötsel.
   Remissinstanserna: Flera remissinstanser har berört frågan om förvaltningen
av
området.
   Skälen för regeringens bedömning: Många instanser berörs av frågorna om
förvaltning och skötsel av nationalstadsparken.  Djurgårdsförvaltningen svarar
för drift och underhåll av Djurgården.  Förvaltningen ingår i Ståthållarämbetet,
som för bedömning av bl.a. planfrågor och upplåtelsefrågor har tillgång till H M
Konungens råd för plan- och byggnadsfrågor.  Rådet har som uppgift att svara för
en ändamålsenlig och enhetlig disposition av bl.a.  Djurgården.  Rådets
ordförande
är H M Konungen och i övrigt ingår representanter för Vetenskapsakademien,
Riksgäldsfullmäktige, Statens fastighetsverk, Akademiska Hus i Stockholm AB,
Stockholms kommun, Riksmarskalksämbetet, Riksantikvarieämbetet och
Ståthållarämbetet.  Stockholms kommun har påbörjat ett arbete med förvaltnings-
och skötselfrågor för sin del av nationalstadsparken.
   Det är enligt regeringens mening lämpligt att ansvariga organ för förvalt-
ningen av olika delar av nationalstadsparken även i fortsättningen behåller
ansvaret för förvaltning och skötsel av sin del av det samlade området.  Det bör
dock övervägas att skapa ett forum eller en samarbetsgrupp där gemensamma
utgångspunkter kan skapas i form av bl.a. ett övergripande skötselprogram för
nationalstadsparken.  En sådan grupp bör bl.a. innehålla representanter för
berörda fastighetsförvaltare, myndigheter och kommuner.  Ett skötselprogram för
en nationalstadspark måste formas genom ett brett samarbete mellan alla berörda
instanser.  Det är  vidare lämpligt att de företrädare för kommunerna, för
Vägverket och för länsstyrelsen, som arbetar med den översiktliga planering som
behövs för att konkretisera skyddet av nationalstadsparken, medverkar i gruppen.
   Regeringen anser att det bör ankomma på länsstyrelsen i Stockholms
län att i samråd med berörda organ se till att ett samordnat arbete påbörjas
med förvaltnings- och skötselfrågor inom hela  nationalstadsparken.  Regeringen
avser att ge länsstyrelsen i Stockholms län i uppdrag att i samråd med berörda
intressenter föreslå former för fortlöpande samverkan mellan dessa samt att
överväga frågor om detaljreglering m.m. enligt speciallagstiftningen samt om
finansiering och kostnadsfördelning beträffande restaureringsåtgärder, informa-
tionsinsatser m.m. som kan bli nödvändiga för att förverkliga syftet med natio-
nalstadsparken och som kan beröra flera av de nämnda intressenterna.  Regeringen
avser att återkomma till riksdagen med information om resultatet av detta
utredningsarbete.

11 Förslagets ekonomiska konsekvenser


Regeringens bedömning:  De direkta ekonomiska kon-
sekvenserna av lagförslaget är begränsade.

  Departementspromemorians förslag: Promemorian har inte kommenterat förslagets
ekonomiska konsekvenser.
   Remissinstanserna: Stockholms stad anser att ekonomiska åligganden för skilda
parter måste klargöras och förutsätter att staten bär de tillkommande kostna-
derna som kan följa av ett genomförande av lagförslaget.  I sammanhanget måste
även konsekvenserna för redan planerade infrastrukturinvesteringar och för
planerad bebyggelse i anslutning till området belysas närmare, liksom statens
kostnadsansvar i detta sammanhang.  Solna kommun anför liknande synpunkter.
   Åtgärder utefter trafiklederna som förbättrar stadsbilden, minskar buller-
störningar, ökar tillgängligheten och förstärker de ekologiska sambanden kan
enligt Vägverket komma att innebära ökade kostnader för Vägverket.  Verket anser
att dessa åtgärder är av intresse för alla berörda parter och att en lämplig
kostnadsfördelning får diskuteras.
   Vasakronan finner det angeläget att förslagets ekonomiska konsekvenser och
ersättningsansvaret för eventuellt förlorade byggrätter behandlas i det fort-
satta utredningsarbetet och önskar fortsatt information samt möjlighet att
delta i eventuella samråds- eller referensgrupper.
   Statens fastighetsverk anser liksom Naturvårdsverket att den ekonomiska
ansvarsfördelningen bör regleras genom överenskommelser mellan parterna i sam-
band med att lagen träder i kraft.
   Skälen för regeringens bedömning: Statens lantmäteriverk har på Miljö- och
naturresursdepartementets uppdrag utarbetat en promemoria angående vissa
ersättningsfrågor m.m. i anslutning till förslag om skydd för området Ulriksdal-
Haga-Brunnsviken-Djurgården.  Lantmäteriverkets promemoria finns tillgänglig i
Miljö- och naturresursdepartementet.  Regeringen delar uppfattningen i prome-
morian att ett skydd i naturresurslagen för nationalstadsparker främst riktas
mot de olika myndigheter som i framtiden kommer att hantera avvägningen mellan
motstridiga markanvändningsintressen enligt de speciallagar som är anknutna
till naturresurslagen.  Som Lantmäteriverket framhåller har sådana bestämmelser
i
naturresurslagen ingen direkt rättsverkan mot enskilda fastighetsägare eller
andra intressenter i markanvändningsfrågor.  För ett närmare skydd av t.ex.
olika
naturvärden krävs uppföljande beslut enligt naturvårdslagen eller PBL, varvid
ersättningsfrågan får prövas i varje enskilt fall.  Oavsett vilken form som
väljs gäller att ersättning skall utgå för beslut som innebär att den pågående
markanvändningen avsevärt försvåras.  Regeringen delar mot denna bakgrund
Lantmäteriverkets bedömning att de direkta ekonomiska konsekvenserna av lagför-
slaget är begränsade.  Frågor om ersättning till fastighetsägare och andra
intressenter prövas på normalt sätt enligt ersättningsbestämmelserna i gällande
speciallagstiftning i samband med förvaltningsbeslut enligt denna lagstiftning.
 Kostnaderna för miljöanpassning av nya byggnader, anläggningar och andra till-
ståndspliktiga ingrepp belastar den som vill utföra åtgärden i enlighet med
erhållet tillstånd enligt samma lagstiftning.  Långsiktigt anser regeringen att
förslaget kan väntas medföra en stor samhällsekonomisk vinst för Stockholms-
regionen genom att främja en uthållig samhällsutveckling och en god livsmiljö
för boende och företag i regionen.  Ett skydd av området kan ses som ett viktigt
led i arbetet med att utveckla Stockholm som Europeisk kulturhuvudstad och att
öka landets attraktionskraft för kvalificerad utveckling av näringsliv och
offentlig verksamhet.


12 Författningskommentar

3 kap. 1 §

Ändringarna i första stycket är följdändringar till införandet av den nya 7 §.

Ändringarna i andra stycket innebär att den nya 7 § inte omfattas av
de undantag
för kapitlets tillämpning som anges i det nu aktuella stycket.

3 kap. 7 §

Paragrafen är ny.
  I första stycket anges att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är
nationalstadspark.  Det bör här nämnas att detta område också i betydande
omfattning omfattas av de särskilda hushållningsbestämmelserna i 3 kap. 2 och 4
§§.  Vad som karakteriserar en nationalstadspark har beskrivits i avsnitt 7.
  I andra stycket anges det skydd som skall gälla för nationalstadsparker.  I
det
nu aktuella stycket regleras ny bebyggelse och nya anläggningar samt andra
åtgärder.  Begreppet andra åtgärder förekommer i 3 kap. 5 §.  I specialmotive-
ringen till den bestämmelsen i propositionen till naturresurslagen (prop.
1985/86:3 s. 183 ff) har lämnats exempel på vad som där avses med uttrycket.
  Enligt andra styckets första led får de reglerade åtgärderna inte medföra
intrång i parklandskap eller naturmiljö, dvs. ta mark i anspråk i de delar av
nationalstadsparken som inte omfattas av tidigare exploateringar.  I detta
avseende utgör bestämmelsen således inte något hinder mot pågående markanvänd-
ning i sådana delar av en nationalstadspark som redan är tagna i anspråk för
bebyggelse eller anläggningar.  Tolkningen av vad som utgör intrång skall givet-
vis göras mot bakgrund av syftet med den föreslagna lagstiftningen, även om
bestämmelsen inte är avsedd som ett absolut hinder mot kompletteringar i omedel-
bar närhet av nu befintlig bebyggelse.  Sådan förnyelse av infrastrukturen i
området bör vara möjlig att utföra, som sammantaget medför en förbättring av
miljön inom nationalstadsparken eller som möjliggör en väsentlig förbättring för
hälsa och miljö i fråga om en infrastrukturanläggning som berör parken.  Det
skall dock kraftigt understrykas att det inte är avsett att vara möjligt att med
successiva beslut ytterligare minska de "gröna" områdena i en nationalstadspark.
 Innebörden av vad som kan anses vara i omedelbar närhet av nu befintlig
bebyggelse bör lämpligen belysas i den översiktliga planering som berörts i
allmänmotiveringen avsnitt 9.  Andra ledet av det nu aktuella stycket innebär en
skärpning av den bestämmelse som enligt 3 kap. 1 § gäller också för national-
stadsparker både vad gäller de åtgärder som träffas av bestämmelsen och skade-
rekvisitet.  Det historiska landskapets natur- och kulturvärden får således inte
skadas.  Åtgärderna har behandlats i det tidigare.  Skaderekvisitet har
inskränkts
från "påtaglig skada" till enbart "skada".  Med begreppet påtaglig skada avses
åtgärder som kan ha en bestående negativ inverkan på de skyddade intressena
eller som tillfälligt kan ha stor negativ inverkan på dessa (prop. 1985/86:3 s.
171).  Med skada i den nu aktuella bestämmelsen avses negativ inverkan av någon
betydelse för de angivna värdena.  Vad som ligger i uttrycket historiskt
landskap
framgår av avsnitt 4 i den allmänna motiveringen.
  Prövning enligt till naturresurslagen anknuten lagstiftning av en åtgärd i
områden som gränsar till nationalstadsparken skall ske med utgångspunkt från att
parkens natur- och kulturvärden inte får utsättas för påtaglig skada genom den
prövade åtgärden.

Ikraftträdande

Ändringarna i naturresurslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.  De
nya
bestämmelserna är av sådan karaktär att den kan påverka bedömningen av pågående
ärenden enligt plan- och bygglagen, naturvårdslagen och lagen om kulturminnen.
 Ändringen är dock inte av sådan beskaffenhet som avses i 2 kap. 10 § regerings-
formen.  Övergångsbestämmelser krävs därför inte.

Sammanfattning av Departementspromemorian (Ds 1994:3) Förslag
till skydd för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården


Miljö- och naturresursdepartementet har givit en arbetsgrupp i uppdrag att
utarbeta förslag om ett samlat och långsiktigt skydd för området Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården.  Med hänsyn till områdets särskilda betydelse för det
nationella kulturarvet, för stadsregionens ekologi och för människors rekreation
föreslår arbetsgruppen att området bör bli landets första nationalstadspark.
   Bestämmelser till skydd för nationalstadsparken bör enligt promemorian
införas
i naturresurslagen.  Bestämmelserna innebär att parker och historiska landskap
inom området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården inte får förändras genom
exploatering eller andra ingrepp som medför att områdets kultur-, natur- eller
rekreationsvärden förvanskas.
   När det gäller riktlinjer för markanvändningen i området överensstämmer det
föreslagna skyddet i huvudsak med vad som anges i gällande översiktsplaner
enligt plan- och bygglagen för Solna och Stockholms kommuner samt med det gemen-
samma programmet för planering av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården
som den 25 januari 1993 med vissa tillägg har antagits av kommunfullmäktige i
Solna kommun och som den 6 september 1993 i huvudsak har godkänts av kommun-
fullmäktige i Stockholms kommun.
   I yttrande till regeringen den 16 december 1993 över kommunernas program
understryker Länsstyrelsen i Stockholms län att särskild lagstiftning behövs för
att långsiktigt garantera att de oexploaterade och kulturhistoriskt värdefulla
miljöerna får ett permanent och effektivt skydd.
   Förslaget om långsiktigt skydd konfirmerar de ställningstaganden som
statsmak-
terna redovisat beträffande Kungliga Djurgården, senast i samband med omorgani-
sationen av den statliga fastighetsförvaltningen.

Lagförslag i promemorian 1994:3

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.[1] dels att 1 kap. 2 § och 3 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att
det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 7 §, av följande lydelse

Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse


                      1 kap.

                       2 §

Bestämmelserna i 2 och 3 Bestämmelserna i 2 och 3
kap. skall tillämpas     kap. skall tillämpas
enligt vad som är        enligt vad som är
föreskrivet i plan- och  föreskrivet i plan- och
bygglagen (1987:10),     bygglagen (1987:10),
vattenlagen (1983:291),  vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen         lagen (1988:950) om
(1969:387),              kulturminnen m.m.,
naturvårdslagen          miljöskyddslagen
(1964:822), lagen        (1969:387),
(1985:620) om vissa      naturvårdslagen
torvfyndigheter,         (1964:822), lagen
väglagen (1971:948),     (1985:620) om vissa
lagen (1902:71 s 1),     torvfyndigheter väglagen
innefattande vissa       (1971:948), lagen
bestämmelser om          (1902:71 s 1),
elektriska anläggningar, innefattande vissa
lagen                    bestämmelser om
(1978:160) om vissa      elektriska anläggningar,
rörledningar,            lagen (1978:160) om
luftfartslagen           vissa rörledningar,
(1957:297),              luftfartslagen
minerallagen (1991:45),  (1957:297),
lagen (1966:314) om      minerallagen (1991:45),
kontinentalsockeln och   lagen (1966:314) om
lagen (1983:293) om      kontinentalsockeln,
inrättande, utvidgning   lagen (1983:293) om
och avlysning av allmän  inrättande, utvidgning
farled och allmän hamn   och avlysning av allmän
och lagen (1992:1140)    farled och allmän hamn
om Sveriges ekonomiska   och lagen (1992:1140) om
zon.                      Sveriges ekonomiska zon.


        **Fotnot**
        [1]Lagen omtryckt 1992:1146

                      3 kap.

                       1 §

De områden som anges i   De områden som anges i
2-6 §§ är, med hänsyn    2-7 §§ är, med hänsyn till
till de natur- och       de natur- och
kulturvärden som finns i kultur-värden som finns i
områdena, i sin helhet   områdena, i sin helhet av
av riksintresse.         riksintresse.
 Exploateringsföretag och Exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön   andra ingrepp i miljön får
får komma till stånd i   komma till stånd i dessa
dessa områden endast om  områden endast om hinder
hinder inte möter enligt inte möter enligt 2-6 §§
2-6 §§ och om det kan    och om det kan ske på ett
ske på ett sätt som      sätt som inte påtagligt
inte påtagligt skadar    skadar områdenas natur-
områdenas natur- och     och kulturvärden.
kulturvärden.
                          Bestämmelserna i 2-6 §§
Bestämmelserna i detta   utgör inte hinder för
kapitel utgör inte       utvecklingen av
hinder för utvecklingen  befintliga tätorter eller
av befintliga tätorter   av det lokala
eller av det lokala      näringslivet eller för
näringslivet eller för   utförandet av anläggningar
utförandet av anlägg-    som behövs för
ningar som behövs för    totalförsvaret.  Om det
totalförsvaret.  Om det   finns särskilda skäl utgör
finns särskilda skäl     bestämmelserna inte
utgör bestämmelserna     heller hinder för anlägg-
inte heller hinder för   ningar för utvinning av
anläggningar för utvin-  sådana fyndigheter av
ning av sådana fyndig-   ämnen eller material som
heter av ämnen eller     avses i 2 kap. 7 § andra
material som avses i 2   stycket.
kap. 7 § andra stycket.

                       7 §

                         Parker och historiska
                         landskap inom national-
                         stadsparken Ulriksdal-Haga-
                         Brunnsviken-Djurgården
                         får inte förändras genom
                         exploateringsföretag
                         eller andra ingrepp som
                         medför att områdets
                         kultur-, natur- eller
                         rekreationsvärden förvan-
                         skas.
 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
skall
införas en ny paragraf, 2a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse

                       2a §

                         Vid prövning av frågor som
                         rör kulturminnen m.m.
                         skall tillbörlig hänsyn
                         tas till övriga allmänna
                         och enskilda intressen.
                          Härvid skall lagen
                         (1987:12) om hushållning
                         med naturresurser m.m.
                         tillämpas.

Remissammanställning över Ds 1994:3 Förslag till skydd för området
Ulriksdal-
Haga-Brunnsviken-Djurgården




INNEHÅLL

NRL-myndigheter m.fl.

Boverket, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer,
Statens
naturvårdsverk, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Svea hovrätt,
Kammarrätten i Jönköping, Plan- och byggutredningen (M 1992:03) och
Länsstyrelsen i Stockholms län.

Kommuner

Solna kommun, Stockholms kommun, Danderyds kommun, Lidingö kommun, Nacka kommun,
Sollentuna kommun, Stockholms läns landsting, Rådet till skydd för Stockholms
skönhet och Nacka Miljövårdsråd.

Förvaltningsansvariga myndigheter/sakägare m.fl.

Ståthållarämbetet, Statens fastighetsverk, Vasakronan,
Försvarsmaktens organi-
sationsmyndighet, Statens järnvägar, Afffärsverket Svenska Kraftnät, Polishög-
skolan, Akademiska Hus i Stockholm AB, KTH Alumni, Stiftelsen Vetenskapsstaden,
Stockholms Universitetet, Kungliga Tekniska Högskolan, Kungliga Vetenskapsaka-
demien, Statens konstmuséer, Naturhistoriska riksmuséet och Stiftelsen Skansen.

Organisationer/föreningar m.fl

Naturskyddsföreningen, Projekt Ekoparken WWF, Förbundet för Ekoparken,
Stockholms läns Hembygdsförbund, Nordiska förbundet för kulturlandskap,
Haga-Brunnsvikens vänner, Kommitten för Gustavianska parken, Stockholms
handelskammare, Svenska Kommunförbundet, Svenska vägföreningen, Föreningen
Östermalm, Djurgårdens Hembygdsförening, Sveriges Pensionärsförbunds lokalav-
delning Brunnsviken, Stallmästaregårdens Båtsällskap, Bo Hedskog och Svensk-
Japanska Konsortiet för Norrtull center.

NRL-myndigheter m.fl.

Boverket

Enligt Boverkets uppfattning motiverar det aktuella områdets natur- och kultur-
värden ett förstärkt skydd grundat på riksdagens ställningstagande.  Behovet av
och formen för ytterligare reglering måste bedömas utifrån situationen att mot-
svarighet i landet knappast står att finna där så unika värden är utsatta för
ett så omfattande och under överskådlig tid fortlöpande exploateringskrav.
 Frågan om det finns andra områden i Sverige som bör bli föremål för motsvarande
skydd bör dock ingå i bedömningen av vilken form av skydd som skall väljas.  En
fördjupad argumentation behövs för den lagtekniska lösningen.
  Dagens regler i 3 kap. 1 § naturresursagen om skydd mot påtaglig skada ger
enligt Boverket det inledande skyddet som eftersträvas om, som i förslaget,
sista stycket om tätortsutveckling m.m. undantas.  Det främjar dock inte till-
lämpningen av 3 kap. att i den nya 7 § upprepa innebörden av 1 § i sak och
införa begreppet förvanska istället för det vedertagna begreppet påtaglig skada.
 Den nya paragrafen bör, i likhet med 2-6 §§, utgöra den kompletterande/kvali-
ficerande grunden för bedömningen av påtaglig skada samt den geografiska bestäm-
ningen till 1 §.  Om det i framtiden blir aktuellt att ge andra områden motsva-
rande skydd bör formuleringen liksom i övriga paragrafer i kapitlet utgå från
exploateringsföretaget och dess tillåtlighet och inte, som i förslaget, från det
nu aktuella området.
  Boverket finner det väl motiverat att områdets rekreationsvärde ingår och
till-
mäts betydelse vid bedömningen av vad som är tillåten skada (3 kap.7 §).  Det är
dock natur- och kulturvärdena som utgör grunden för områdets riksintresse (3 kap
1 §) vilket bör framgå tydligare även i motivtexten.
  Även om exploatering utanför gränserna, i likhet med vad som gäller för övriga
områden av riksintresse, inte är tillåten om den påtagligt skadar riksintresset
bör enligt Boverket inte bara områdets yttre gränser utan även innebörden av
begreppet parker och historiska landskap inom området (kärnområdena) vara
klarlagt.  Det har bl.a. betydelse för att bedöma vilken exploatering som kan
vara tilllåten (icke påtaglig skada) samt behovet av att fullfölja skyddet på
olika sätt.  Skyddet genom 3 kap. 7 § behöver uppmärksammas i kommande
prövnings-
beslut vilket enligt Boverket kan påkalla tillämpning av 12 kap. plan- och
bygglagen.
  Boverket tillstyrker att kulturminneslagen knyts till naturresurslagen.  Det
saknas saklig grund att göra skillnad mellan naturvårdslagens och kulturminnes-
lagens funktionssätt i beslut om mark- och vattenområden och den fysiska miljön
i övrigt.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer

Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget att införa en bestämmelse om natio-
nalstadspark i naturresurslagen.  Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården
är även i internationellt perspektiv unikt och genom sitt läge nära Stockholm
ständigt exploateringshotat.  Ämbetet finner det synnerligen angeläget att hela
området ges ett långsiktigt och effektivt skydd.
  Ämbetet tillstyrker även förslaget att knyta lagen om kulturminnen m.m. till
naturresurslagen men anser att det krävs ett visst ytterligare beredningsarbete
beträffande konsekvenserna för kulturminneslagens Tillämpning och pekar på några
oklarheter som bör klarläggas så att det klart framgår att den föreslagna
kopplingen endast avser att tydliggöra kulturmiljövårdens roll i planeringen och
i förhållandet till andra samhällsintressen.
  Områdets avgränsning bör i huvudsak följa den fastlagda gränsen för riksin-
tresseområdet.  Riksantikvarieämbetet finner det dock lämpligt att innefatta
såväl Skeppsholmen som Sörentorpsområdet i nationalstadsparken.
  Riksantikvarieämbetet anser att ett par begrepp i lagtexten bör ändras.
 Begreppet "parker" måste ses som en del av begreppet "historiskt landskap".
 Ordet "förvanskas" är inte tillräckligt tydligt och bör därför ersättas med
"skadas" vilket skulle medföra att tolkningsutrymmet för intrång i kulturmiljön
tydligt begränsas samtidigt som det överensstämmer bättre med motsvarande
begrepp i 2 kap. 6 §.  Av motiven till den nya paragrafen bör dessutom klart
framgå att områdets skydd  även inbegriper störningar från trafikanläggningar.
  Enligt Riksantikvarieämbetets mening förutsätter förslaget att arbetet med att
säkerställa och konkretisera bevarandevärdena drivs vidare till en faktisk mark-
användningsreglering bl.a. genom att använda kulturminneslagens möjligheter.
Det
kulturreservatsinstitut som regeringens lagrådsremiss föreslår med anledning av
Miljöskyddskommittens betänkande Miljöbalk skulle kunna vara väl lämpat som
skydd för väsentliga delar av nationalstadsparken.  Därvid förutsätts att fri-
luftslivets intressen och den biologiska mångfalden kan skyddas på ett tydligt
sätt.

Statens naturvårdsverk

Den föreslagna ändringen i naturresurslagen ger enligt Naturvårdsverket ett
angeläget grundskydd som snarast bör kompletteras med beslut och föreskrifter
enligt naturvårdslagen och kulturminneslagen för att uppnå tillräckligt skydd
och ändamålsenlig vård av särskilt värdefulla delområden.
  Vissa  begreppet bör förtydligas.  Begreppet "parker och historiska landskap"
i
lagtexten bör enligt Naturvårdsverket ersättas med ett begrepp som täcker alla
de objekt och företeelser som bestämmelserna enligt lagens bakgrund och motiv
avser att omfatta.  Det bör också tydligare framgå att det nya uttrycket att
kultur-, natur- och rekreationsvärden inte får "förvanskas" avser att ge området
ett starkare skydd än det annars i 3 kap. naturresurslagen använda uttrycket att
natur- och kulturvärden inte får "påtagligt skadas".
  Eftersom förslaget inte avser att hindra all komplettering eller naturlig
omvandling och utveckling inom befintliga bebyggelseområden anser
Naturvårdsverket att områdesavgränsningar och avsedda åtgärder måste preciseras
tydligare.  Det bör även framgå på vilket sätt kommunernas program knyts till
lagen.  I programmet anges t.ex. att höga miljökrav skall ställas på sådana
förändringar inom eller intill området som kan påverka miljön.  Naturvårdsverket
anser att miljökraven måste preciseras.  Buller liksom utsläpp i luft och vatten
påverkar i hög grad området.  Miljökraven måste därför följas upp genom beslut
enligt miljöskyddslagen och plan- och bygglagen.
  Beslut om förvaltarorganisation bör fattas av regeringen sedan riksdagen
beslutat om lagändring.  Naturvårdsverket anser att staten skall ha
huvudansvaret
och länsstyrelsen bör, liksom för nationalparkerna (se 3 § nationalparksförord-
ningen, SFS 1987:938), vara ansvarig för förvaltningen.  Ett särskilt skötselråd
bör inrättas där bl.a. representanter för landsting och berörda kommuner ingår.
 Kostnadsfördelningar mellan olika intressenter bör regleras genom förhandling
och avtal.

Banverket

Enligt Banverket är Värtabanan en viktig länk i transportsystemet mellan södra
Sverige, Finland och Östeuropa.  I kommunens översiktsplan anges den som riksin-
tresse ur kommunikationssynpunkt.  Banverket anser därför att det bör framgå
tyd-
ligt av motivtexten att den föreslagna lagändringen inte begränsar önskvärd ut-
veckling av järnvägstrafiken eller förhindrar erforderliga kapacitetshöjande åt-
gärder på banan.

Vägverket

Vägverket tillstyrker förslaget men anser att nationalstadsparkens syfte och
motiv bör formuleras tydligare.  Vidare måste det nya begreppet "förvanska" pre-
ciseras närmare.  Vägverket finner det positivt att kulturminneslagen knyts till
naturresurslagen.
  Vägverket framhåller att skyddet bör utformas så att trafikförsörjningen av
Stockholms norra delar kan lösas och åtgärder enligt väghållningsplanen och
Dennisöverenskommelsen kan genomföras.  Det är därför viktigt att det finns ett
framtida handlingsutrymme.
  Den närmare avgränsningen av nationalstadsparken bör enligt Vägverkets mening
göras i kommunernas översiktsplaner.  Uppsalavägen bör t.ex. inte ingå i natio-
nalstadsparken.  Kopplingen mellan Uppsalavägen och Enköpingsvägen behöver
byggas
om och kanske flyttas norrut.  Även vid Storängsbotten  kan avgränsningen behöva
studeras närmare.
  Vägverket är angeläget att bidra till att områdets unika natur- och kulturvär-
den bevaras och förstärks.  I samarbete med Solna planeras förbättringar av
stadsbilden vid Uppsalavägen.  Vägverket kommer även att medverka till att
minska
de miljöstörningar och barriäreffekter som Roslagsvägen orsakar.  Tillfarten
till
Norra Länken från Roslagsvägen enligt det s.k. alternativ Frescati innebär
förbättringar för miljön vid Kräftriket.  Anslutningen av Norra Länken till
Lidingövägen enligt aktuellt alternativ sker utanför nationalstadsparken.
  Åtgärder utefter trafiklederna som förbättrar stadsbilden, minskar bullerstör-
ningar, ökar tillgängligheten och förstärker de ekologiska sambanden kan komma
att innebära ökade kostnader för Vägverket.  Verket anser att dessa åtgärder är
av intresse för alla berörda parter och att en lämplig kostnadsfördelning får
diskuteras.

Sjöfartsverket

Sjöfartsverket har ingen erinran mot att det aktuella området ges ett starkare
skydd mot exploateringsföretag m.m. men är tveksamt till den föreslagna gräns-
dragningen och den lagtekniska lösningen.
  Sjöfartsverket anser att:
- nationalstadsparkens gräns bör följa Djurgårdens södra strandlinje
- Rosenvik, med kontor för Stockholms sjötrafikområde,
  förtöjningsplats, bojförråd och bojverkstad, bör undantas
- det föreslagna stadgandet i 3 kap 7 § hör hemma i naturvårdslagen
- justeringen i 3 kap 1 § inte behövs.

Närings- och teknikutvecklingsverket

Närings- och teknikutvecklingsverket tillstyrker förslaget under förutsättning
att det inte hindrar de ändringar av kraftledningsstråken inom området som
bedöms som rationella med hänsyn till förändringar i samhället.

Koncessionsnämnden för miljöskydd

Koncessionsnämnden delar uppfattningen att det föreslagna området bör ha ett
särskilt skydd med hänsyn till de unika kultur-, natur- och rekreationsvärdena.
 Koncessionsnämnden delar också uppfattningen att konflikten mellan önskemålen
om
skydd för området och det hårda exploateringstrycket här är mycket tydlig.  Kon-
cessionsnämnden anser dock att den föreslagna lydelsen av 3 kap. 7 § inte är
förenlig med förslagets syfte och innehållet i 3 kap. 1 §.  Uttrycket "påtaglig
skada" i 1 § ger enligt Koncessionsnämndens uppfattning ett mer långtgående
skydd mot förändringar än det nya begreppet "förvanska" i 7 §.  Dessutom avser
1 § hela nationalstadsparken där 7 § inskränker sig till parker och historiska
landskap.

 Koncessionsnämnden ifrågasätter lämpligheten av att inskränka
möjligheten till
undantag för utvecklingen av befintliga tätorter m.m. genom reglering i natur-
resurslagen som har en övergripande karaktär och inte innehåller någon reglering
av ersättningsfrågor.  En stor del av marken ägs av staten.  Om bestämmelser om
kulturhistoriskt intressant bebyggelse kan införas i naturvårdslagens regler
vore det därför enligt Koncessionsnämnden inte främmande att istället ge området
ett skydd motsvarande naturvårdslagens nationalpark.  Det bör därvid övervägas
om
inte ett sådant skydd har en lämpligare plats bland den nya miljöbalkens hus-
hållningsbestämmelser än bland naturvårdsbestämmelserna.
  Koncessionsnämnden har ingen annan invändning mot förslaget om ändring i
kulturminneslagen än att ordet "tillbörlig" bör utgå.

Svea hovrätt

Hovrätten har ingen erinran mot förslaget i sak men avstyrker den föreslagna
lagtekniska lösningen.
  Den nya paragrafen säger inte något om vad som utmärker en nationalstadspark
och ger inga besked om vilka bedömningar som skall göras när ett område
klassificeras som nationalstadspark eller vilka rättsverkningar som följer av en
sådan klassificering.  Nödvändiga bestämmelser i detta avseende har sin plats i
speciallagstiftningen.  Det mest närliggande exemplet är bestämmelserna om
nationalparker i naturvårdslagen.  Sådana parker avsätts genom beslut i varje
särskilt fall.  En sådan ordning är enligt hovrättens mening lämplig även för
nationalstadsparkens del.
  Åtgärder som inte kräver tillstånd enligt någon av de lagar som är förtecknade
i 1 kap. 2 § träffas inte av de nya bestämmelserna i 3 kap. 7 §.  Hovrätten
ifrågasätter om området därmed får det heltäckande skydd som åsyftas.  Även
detta
förhållande talar för att nationalstadsparker bör inrättas efter beslut i varje
särskilt fall.  Det blir då möjligt att på ett för myndigheter och enskilda bin-
dande sätt precisera parkens omfattning och de restriktioner som skall gälla
inom området.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten har ingen erinran mot ändringarna i naturresurslagen men ifråga-
sätter behovet av och avstyrker ändringen i kulturminneslagen.

Plan- och byggutredningen (M 1992:03)

Utredningen, som behandlat frågorna om säkerställande av parker och grönområden
i den fysiska planeringen i betänkandet Miljö och fysisk planering (SOU
1994:36), har inte någon erinran mot de framlagda förslagen om ändringar i
naturresurslagen och kulturminneslagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen anser att särskild lagstiftning behövs för att långsiktigt
garantera att de oexploaterade och kulturhistoriskt värdefulla miljöerna får ett
permanent och effektivt skydd.
  Enligt Länsstyrelsens uppfattning är det viktigt att syftet med nationalstads-
parken tydligt formuleras och att motiven för lagtexten förtydligas.
Motivskriv-
ningen bör t.ex precisera den närmare innebörden av begreppet "förvanska".
 Begreppet förekommer i annat sammanhang i både kulturminneslagen och i plan-
och
bygglagen.  Konsekvenserna av kulturminneslagens koppling till naturresurslagen
bör analyseras närmare.
  Länsstyrelsen anser vidare att nationalstadsparkens gränser bör läggas fast i
kommunernas översiktsplanearbete på motsvarande sätt som görs för andra områden
som berörs av naturresurslagens bestämmelser.  Naturlig omvandling, utveckling
och användning av redan exploaterade områden, liksom erforderlig vägar och
kollektivtrafik i området, får inte förhindras.
  Eftersom naturresurslagen får genomslag först vid tillämpningen av andra lagar
förutsätter Länsstyrelsen att eventuella ersättningar utgår enligt nuvarande
regler.

Kommuner


Solna kommun

Solna kommun tillstyrker förslagets innebörd och syfte.  Lagtexten bör dock
förtydligas i vissa delar.  Konsekvenserna av att knyta kulturminneslagen till
naturresurslagen bör belysas mer ingående.  Innebörden av begreppet "förvanska"
i
lagtexten måste förtydligas.  Det övergripande ansvaret för nationalstadsparkens
utveckling och skötsel bör behandlas.
  Kommunen framhåller vikten av att sammanhängande park- och naturområden
bibehålls och utvecklas.  Det bör därför övervägas om inte nationalstadsparkens
område bör utvidgas till att även omfatta dels ett brett strandområde vid
Edsviken inom Sollentuna kommun och dels ett område väster om Uppsalavägen kring
Igelbäcken.
  Delområden inom nationalstadsparken som redan tagits i anspråk för bebyggelse
-
Sörentorp, Bergshamra, Stocksundstorp, Stora Lappkärrsberget, Frösundavik, kv
Skogskarlen, Universitetet i Frescati, Albano - bör avgränsas i detaljplaner
eller områdesbestämmelser.  Avgränsningarna bör inte vara så snäva att de
omöjliggör kompletteringar som är angelägna för pågående markanvändning och
möjliga med hänsyn till den föreslagna nationalstadsparken.  För Bergshamra och
Stocksundstorp kan avgränsningen i huvudsak följa befintlig bebyggelsegräns.
  Sörentorp ingår enligt kommunens översiktsplan i ett tänkbart utbyggnadsområde
för bostäder.
  För kv Skogskarlen finns en i gällande detaljplan outnyttjad byggrätt
omfattande ca 12000 m2.  Kommunen kommer att i samarbete med markägaren söka
ändra detaljplanen och tomtens byggrätt på ett sätt som så långt möjligt tar
hänsyn till natur- och kulturvärdena.
  Enligt ett avtal mellan Solna kommun och SAS skall kommunen verka för
detaljplaneläggning för utbyggnad vid Frösundavik med ytterligare 50000 m2 om
detta behövs för SAS huvudkontor och om det är förenligt med kulturmiljön.
 Kommunen anser att staten bör medverka i förhandlingar med SAS om ändringar av
avtal och detaljplan i syfte att tillvarata naturvårdsintressena i området.  För
övriga delar av Frösundavik avser kommunen att upprätta detaljplan med möjlighet
till försiktig komplettering och med preciserat skydd för natur-, kultur- och
rekreationsvärdena.
  För de historiska parkerna anger kommunen att fler byggnader i Ulriksdals
slottsområde samt Tivoli bör byggnadsminnesmärkas.  Vid Ulriksdal bör natur-
reservat bildas med bestämmelser om skydd och skötsel.  För Tivoliområdet avser
kommunen att upprätta detaljplan.
  Sambandet mellan stenstaden och Haga saknar enligt kommunens uppfattning ännu
fullgod lösning.  Pågående detaljplanearbete visar bl.a. komplettering med ett
mindre hotell och byggnader för publikt ändamål vid Stallmästaregården och f.d.
flygterminalen.
  Kommunen anser att ett samlat synsätt bör tillämpas för förbättring av
stadsinfarterna.  Närmast gäller det vägavgiftsstationer.  På sikt bör åtgärder
vidtas för att förbättra hela stråket från Ulriksdal till Norrtull.  Det finns
t.ex. anledning att överväga en sänkning av Bergshamravägen i samband med en
ombyggnad av Ulriksdals trafikplats för att återskapa sambandet mellan Ulriksdal
och Brunnsviken.  Vid Ulriksdals trafikplats korsar en i regionplanen redovisad
ny spårväg både Uppsalavägen och Bergshamravägen på en lång bro som medför
allvarliga komplikationer för landskapsbilden.

Stockholms kommun

Departementets syfte att ge området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården ett
förstärkt skydd överensstämmer med de mål staden redan uttalat.  Området är
unikt
för storstadsförhållanden.
  Med förslaget till lagstiftning följer en rad frågeställningar som måste
klarläggas innan ställning kan tas till förslaget.  Ett flertal frågor är av
sådan karaktär att de måste utredas och ges en lösning efter samråd mellan
berörda kommunala och statliga organ.
  Beträffande den lagtekniska sidan har ifrågasatts om ett lagskydd bäst uppnås
genom en ny bestämmelse inom naturresurslagen vilken har en mer övergripande
roll inom lagstiftningen.  Överväganden bör göras om regler för
nationalstadspark
är mer lämpade för naturvårdslagen.
  Den geografiska gränsdragningen bör penetreras noggrannare i samråd mellan
stat
och kommun innan ställning tas till förslaget.
  Lagförslaget är otydligt beträffande hur skyddsbestämmelserna påverkar de
områden som ligger direkt utanför parken.  På denna punkt måste syfte och
innebörd preciseras närmare innan konsekvenserna för staden kan överblickas
fullt ut och slutlig ställning tas till förslaget.
  På grund av den korta remisstiden har det inte varit möjligt att undersöka
vilka byggrätter som kan finnas inom området.  Dessa kan, liksom andra faktorer,
leda till ersättningsanspråk från olika intressenter.  Även på denna punkt anser
kommunen att ett klarläggande behövs innan staden kan ta slutlig ställning till
skyddsbestämmelserna.
  Rollfördelningen mellan stat och kommun behöver förtydligas.  Genomförandet av
PBL hade bl.a. som syfte att stärka kommunernas ställning.  Ett statligt beslut
om nationalstadspark får inte motverka detta syfte och bör därför innehålla
regler för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun.  I detta ligger också att
ekonomiska åligganden måste klargöras.  Stockholms stad förutsätter att staten
bär de tillkommande kostnaderna som kan följa av ett införande av lagförslaget.
 I sammanhanget måste även konsekvenserna för redan planerade infrastruktur-
investeringar och planerad bebyggelse i anslutning till området belysas närmare,
liksom statens kostnadsansvar.

Danderyds kommun

Kommunen tillstyrker att nationalstadsparken får ett starkt skydd.  En särskild
lagstiftning är sannolikt det bästa sättet att säkerställa skyddet för
bevarandevärdena och freda området mot starka exploateringsintressen.
  Kommunen kommer i sin hantering av frågor rörande mark- och vattenanvändning
att ta hänsyn till att den gränsar till det skyddsvärda området.  Inom ramen för
förslaget måste det dock vara möjligt att bygga Ringen och förbättra framkomlig-
heten på Roslagsvägen.  Det måste också vara möjligt att genomföra en över
kommungränserna samordnad markförläggning av högspänningsledningar.

Lidingö kommun

Lidingö kommun har ingen erinran mot förslaget.

Nacka kommun

Nacka kommun har inga synpunkter på själva förslaget men påpekar att national-
stadsparken med den utformning och reglering som föreslås påverkar Nackas
intressen.
  Nacka har tidigare uttalat sitt stöd för den regionala grönstrukturen.  Ett
införande av nationalstadsparken kan förstärka bevarandet av stränderna kring
det gemensamma vattenområdet.
  Den föreslagna nationalstadsparken har en annan historisk och kulturell
bakgrund än Nackas norra kust.  Det kan därför ses som naturligt att dra gränsen
i vattenområdet mellan Södra Djurgården och Nacka.  Motiven och syftena med
nationalstadsparken blir då entydiga.
  Kommunen förutsätter att både den planerade Ringen och nationalstadsparken kan
genomföras på sådant sätt att någon intressekollision inte behöver uppkomma.

Sollentuna kommun

Sollentuna kommun anser att det är viktigt att säkerställa natur- och
kulturkvaliteterna kring de kungliga lustslotten Haga och Ulriksdal samt den
kungliga jaktparken Djurgården.  Dagvattenhanteringen längs Igelbäckens
upptagningsområde och vattenlandskapet längs Edsviken behöver studeras för att
klarlägga kvaliteer, tillgänglighet och spridningsvägar för växter och djur.
  Undantag i nationalstadsparken bör göras för Sörentorp.  Det är också viktigt
att nationalstadsparken ej förhindrar att E4 byggs ut.

Stockholms läns landsting

Regionplane- och trafiknämnden anser inte att ett utökat skydd för området genom
särskilda bestämmelser i naturresurslagen är nödvändigt.  Tillämpning av
nuvarande lagstiftning bör kunna ge ett fullgott skydd.  Konsekvenserna för
möjligheterna att utveckla viktiga regionala funktioner, som kan komma att
inverka på nationalstadsparken är svåra att överblicka.  Nämnden anser att det
finns risk för att en ny lagstiftning kan komma att hindra utvecklingen av
befintliga verksamheter eller angelägna vägar och kollektivtrafikanläggningar i
området.
  Enligt nämndens uppfattning bör en bearbetning av kommunernas översiktsplaner
läggas till grund för överväganden om hur en eventuell nationalstadspark bör
avgränsas.  Det finns starka motiv för att reservera delar av Sörentorp och
Margareteborg för framtida bebyggelse.  Dessa områden kan med sitt centrala läge
och goda möjligheter till bra kollektivtrafik bli attraktiva för bostäder.
 Avgränsningen av nationalstadsparken mot Sollentuna bör därför omprövas.
 Fisksjöäng bör som en naturlig del av Husarviksprojektet kunna bebyggas med
bostäder.  Vidare bör utbyggda stadsdelar inom området ges en möjlighet att i
rimlig utsträckning kompletteras och förändras.
  Nämnden utgår från att sådana utbyggnader som från miljösynpunkt är regionalt
angelägna inte skall förhindras, t.ex.  Norra Länken-Österleden eller
snabbspårvägen Solna-Bergshamra.  Ringen som i huvudsak går i tunnel genom
området syftar tillsammans med bilavgifterna till att avlasta innerstan från
trafik.  Förslaget om en snabbspårväg i tvärled syftar till att minska behovet
av
biltrafik.
  Ett av de viktigare syftena bakom plan- och bygglagen var att förtydliga
ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och övriga parter.  Kommunerna
har sålunda tilldelats ökade befogenheter och ökat ansvar.  Staten äger
erforder-
liga instrument för bevakning av riksintressena.  Med föreliggande lagstift-
ningsförslag kan det enligt regionplane- och trafiknämnden ifrågasättas var
kommunens befogenheter och ansvar finns vid behandling av frågor som berör
nationalstadsparken enligt de olika lagar som kan tillämpas för området.
 Några särskilda skäl finns inte för en begränsning av kommunens befogenheter.

Rådet till skydd för Stockholms skönhet

Rådet välkomnar förslaget om en nationalstadspark som en framsynt åtgärd som
höjer sig över dagens kortsiktiga exploateringspolitik.  En ytterst försiktig
och
till naturen anpassad utbyggnad av de i området etablerade institutionerna är
den enda åtgärd som möjligen kan tillåtas inkräkta på de redan svårt skadade
grönytorna.
  Enligt rådets mening bör nationalstadsparken omfatta även KTH och Hjorthagen.
 KTH med sina förnämliga, tidstypiska tegelbyggnader företräder just begreppet
"kultur i natur".  Hjorthagen är ett tidigt och ovanligt lyckat exempel på funk-
tionalismens strävan att bygga högklassiga arbetarbostäder luftigt lagda i
naturen.  Dessa områden utgör dessutom viktiga delar av naturkorridoren mellan
Norra och Södra Djurgården.

Nacka Miljövårdsråd

Nacka Miljövårdsråd stöder oreserverat förslaget om ett utökat skydd för området
genom särskilda bestämmelser om nationalstadspark i naturresurslagen.
  Av promemorian framgår att Österleden förorsakar trafikökning på Roslagsvägen.
 Nacka miljövårdsråd har i en rad remissvar med skärpa framhållit att Österleden
kommer att ha negativ inverkan på miljön i Nacka.  Miljövårdsrådet anser därför
att Österleden bör utgå ur planeringen.
  Området vid Svindersviken, som via Saltsjön gränsar till nationalstadsparken,
har stora naturvärden.  Bergets sydvästsluttning är en klassisk lokal för flera
sällsynta växter som har kallats "botaniska fornminnen" från värmetiden för
tusentals år sedan.  I vikens inre del finns även s.k.  "ruderatväxter" som
senare
kommit in via sjöfarten.  Ur naturvårdssynpunkt finns självfallet ingen
anledning
att dra en gräns för nationalstadsparken just vid Saltsjön, eftersom vattendrag
av denna typ inte utgör naturliga gränser för ekosystem.  Ur naturens synpunkt
är
Svindersvik en fortsättning på nationalstadsparken söderut även om dess kultur-
historia är annorlunda.  Vidare är det - med tanke på grönstråk och spridnings-
korridorer - viktigt att notera att avståndet från Svindersvik till
Erstaviksområdet (Nackareservatet) endast är 900 m.  Miljövårdsrådet anser att
det finns skäl att utöka nationalstadsparken söderut så att även delar av Nacka
inkluderas.

Förvaltningsansvariga myndigheter/sakägare m.fl.

Ståthållarämbetet

Enligt Ståthållarämbetet synes föreslagna tillägg i naturresurslagen tillgodose
ämbetets tidigare framförda förslag om en heltäckande lagstiftning för att värna
området.  Ämbetet anser dock att KTH, Hjorthagen och Frihamnen bör ingå i natio-
nalstadsparken och påpekar vikten av hänsyn till parken även vid exploateringar
i angränsande områden, t.ex vid Frösundavik, Ulriksdalsfältet, Sörentorp och
angränsande delar av södra Sollentuna samt kring institutionerna på Norra
Djurgården.
  Ämbetet anser att det är av stor vikt att nationalstadsparken får en effektiv
förvaltning.  Eftersom nationalstadsparken berör flera kommuner bör
Länsstyrelsen
ha en sammanhållande myndighetsroll.
  En stor del av marken inom området ägs av staten och disponeras av H M
Konungen.  Ståthållarämbetet är förvaltande organisation med Djurgårdsförvalt-
ningen och Ulriksdals slottsförvaltning som verkställande organ.  Ståthållaräm-
betet och dess verkställande organ bör därför ha en central roll i förvaltaror-
ganisationen.
  I avvaktan på fortsatta utredningar, beslutshandläggning m.m. föreslår ämbetet
att det aktuella området avsätts som interimistiskt naturreservat.

Statens fastighetsverk

Statens fastighetsverk stöder förslaget att göra området till nationalstadspark
genom en särskild paragraf i naturresurslagen.  Verket poängterar Länsstyrelsens
och ytterst regeringens skyldighet att bevaka att områdets natur- och kultur-
värden inte äventyras.  Den föreslagna ändringen i kulturminneslagen finner
fastighetsverket däremot inte vara meningsfull.Fastighetsverket anser att
uttrycket "parker och historiska landskap" i lagtexten bör utgå eller ersättas
med en mer heltäckande formulering.  Det kan annars tolkas så att skyddets
omfattning inte kommer att motsvara den allmänna beskrivningen av områdets
skyddsvärde.  Det måste t.ex. tydligare framgå att naturmarken är en del av den
historiska parken.
  Området skulle kunna avgränsas än mer strikt till att omfatta enbart områden
som har de kvaliteter som utgör grunden för förslaget.  Då skulle t.ex. omvand-
lingsområdet Albano, kontoren vid Frösundavik och i kv Skogskarlen och bostads-
områdena Bergshamra och Lappkärrsberget inte omfattas av skyddet.  Verket finner
det dock riktigt att låta dessa områden ingå eftersom de i hög grad påverkar
nationalstadsparken.  Av samma skäl bör även KTH samt Hjorthagen läggas in i
parken.  Enligt Statens fastighetsverk är det därvid viktigt att dessa områden
med för nationalstadsparken främmande verksamhet definieras och får bindande be-
stämmelser för markens användning i samband med att lagen träder i kraft.
  I vissa punkter behövs större förändringar för att nationalstadsparkens
kvaliteter skall framstå.  Det gäller t.ex. entren till Hagaparken och
Bergshamravägen, som upplevs som en barriär mellan Haga och Ulriksdal.  Det är
inte heller självklart att nationalstadsparkens kärnintressen - kulturmiljövård,
naturmiljövård och rekreation - alltid sammanfaller.  I samband med att lagen
träder i kraft bör därför konfliktpunkter och en områdesvis prioritering mellan
olika intressen redovisas.  Huvudparten av det aktuella området ägs av staten.
 Statens fastighetsverk företräder statens intressen och har ett operativt
ansvar
för kulturinstitutioner och, i samarbete med ståthållarämbetet, för de kungliga
slotten Haga och Ulriksdal.  För samordning av de övergripande frågor som följer
av lagförslaget föreslår Statens fastighetsverk att en samordningsgrupp in-
rättas.  Den bör bestå av markägarna, ståthållarämbetet och berörda kommuner och
myndigheter.  Ansvaret för den praktiska fastighetsförvaltningen bör som
hittills
åligga fastighetsägarna.  Den ekonomiska ansvarsfördelningen bör regleras genom
överenskommelser mellan parterna i samband med att lagen träder i kraft.

Vasakronan

Avgränsningen i områdets centrala del överensstämmer med Vasakronans uppfattning
att endast de sammanhängande grönytorna, men däremot inte institutions- och kon-
torsbebyggelsen, bör ingå i nationalstadsparken.
  Följande fastigheter och områden inom nationalstadsparken förvaltas av
Vasakronan: Sörentorp (polishögskola), kv Väbeln (Södra Roslags Tingsrätt) samt
f.d.  Wasavarvet (Stiftelsen Stockholms Museispårvägar).  Polishögskolans bebyg-
gelse i Sörentorp kan behöva kompletteras för nya behov.
  I direkt anslutning till parken förvaltar Vasakronan kvarteren Tre Vapen
(Försvarets Materielverk), Svea  Artilleri (Militärhögskola, stall, kontor) och
Kavalleristen (Militärstabsbyggnad).  Det är av stor betydelse för Vasakronan
att
i en nära framtid kunna utnyttja de byggrätter som finns i kvarteren Svea
Artilleri (ca 35000 m2), Tre Vapen (ca 30000 m2) och Kavalleristen.
  Vasakronan finner det angeläget att förslagets ekonomiska konsekvenser och
ersättningsansvaret för eventuellt förlorade byggrätter behandlas i det fort-
satta utredningsarbetet och önskar fortsatt information och möjlighet att delta
i eventuella samråds- eller referensgrupper.

Försvarsmaktens organisationsmyndighet (FMO)

Den begränsning av rätten att utföra försvarsanläggningar som följer av de nya
bestämmelserna i naturresurslagen anses inte medföra påtagliga (oacceptabla)
hinder för försvarsmakten, vare sig vad gäller freds- eller krigsorganisationens
intressen.  FMO förutsätter att verksamhet som nu bedrivs inom K1 kasern
(fastig-
heten Kavalleristen 2), Gravslätten samt Lilljansskogen inte påtagligt berörs av
förslaget för området.  Vad rör verksamhet på Kaknäs skjutbanor bör den bli
föremål för fortsatt utredning angående ersättningsalternativ för ett flertal
intressenter.  Enligt försvarsområdesbefälhavaren bör förslagsvis tidigare
skjut-
baneutredning inom Stockholms län återupptas och fullföljas.

Statens järnvägar

Genom att underlätta transporter via tåg och fartyg skapas förutsättningar att
minska biltrafiken.  Enligt SJ:s uppfattning bör viss påverkan från järnvägen
kunna accepteras, då i annat fall konsekvenserna i stort blir negativa för
miljön.
  Den föreslagna nationalstadsparken berör områden som är mycket värdefulla för
SJ:s verksamhet.  Värtabanan, Värtahamnen och Frihamnen utgör riksintressen för
järnvägstrafik respektive sjöfart.  SJ delar utredningens uppfattning att
Värtahamnen bör undantas från det skyddade området.  För att säkerställa järn-
vägstrafiken på Värtabanan bör dessutom hela spårområdet mellan Norrtull och
Värtan undantas.
  Vid Storängsbotten kan en anslutning av Norra Länken till Lidingövägen
anordnas
inom ett område med enklare bebyggelse utan inverkan på SJ:s verksamhet.  SJ
anser att området kan undantas från nationalstadsparken utan att detta behöver
försvaga spridningskorridoren mellan Norra och Södra Djurgården.
  Inom Albanoområdet planerar SJ att upphöra med godsverksamheten och endast
trafikera de genomgående spåren.  Nuvarande småindustriverksamhet beräknas pågå
fram till dess området tas i anspråk för institutionsverksamhet.  Albano bör
därför enligt SJ:s mening ej ingå i nationalstadsparken.
  SJ förutsätter att förslaget inte innebär några begränsningar av möjligheterna
till framtida ändrad användning av Norra Stationsområdet.

Affärsverket svenska kraftnät

Affärsverket Svenska kraftnät tillstyrker att området Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården skyddas på i förslaget angivet sätt.  Ordet
nationalstads-
park bör dock undvikas eftersom det leder tanken fel att några stadsparker i
Sverige inte är nationella.  Svenska Kraftnät anser vidare att skyddet ej får
hindra underhåll och eventuella flyttningar eller tunnelförläggningar av kraft-
ledningar.

Polishögskolan

Polishögskolan anser att planeringen bör utgå från att skolan kommer att ha en
fortsatt långvarig verksamhet i Sörentorp.

Akademiska Hus i Stockholm AB

Akademiska Hus anser att lagförslagets konsekvenser för institutionsområdena er-
fordrar ytterligare belysning.  Lagens allmänna lydelse och generella skydd av
områdets natur-, kultur- och rekreationsvärden ger annars utrymme för skilda
tolkningar beroende på vilket intresse som företräds.
  Universitetets och högskolornas verksamhet är av riksintresse.  Deras behov
att
utvecklas måste i hög grad beaktas.  Fastigheterna och områdena närmast
Stockholms Universitet, Naturhistoriska Riksmuseet, Lilla Frescati, Kräftriket
samt KTH och Idrottshögskolan bör ligga utanför nationalstadsparken.
Alternativt
kan särskilda zoner för institutionsområdena skapas inom parken.  Övriga hög-
skolor som gränsar mot nationalstadsparken bör inte inkluderas i begreppet
"influensområde".

KTH Alumni

Föreningen KTH Alumni instämmer i förslagets syfte att bevara och underhålla
miljön på Norra Djurgården men framhåller att det inte får försvåra projektet
Vetenskapsstaden, som syftar till att bygga ut institutioner inom angelägna
vetenskapsområden inom området Albano/Veterinärhögskolan/Skogshögskolan/
Vetenskapsakademien.

Stiftelsen Vetenskapsstaden

Den kompletteringsbebyggelse som nu förbereds är enligt stiftelsen begränsad
till tre nybyggnadsobjekt inom universitetsområdet, några mindre kompletteringar
inom KTH samt Fysikcentrum i södraAlbano/Roslagstull.  Kontakterna inom campus
behöver förbättras genom att bussförbindelser, gång- och cykelstråk och lokal-
gator skapas inom och mellan Stockholms Universitet och KTH.
  Stiftelsen ifrågasätter om lagändringen behövs.  Utformning, vård och
användning
av byggnader, anläggningar och park- och naturområden prövas genom ett omsorgs-
fullt programarbete och detaljplanering i samverkan med staden och berörda
markägare.  Gällande lagstiftning kan ge erforderligt skydd för de riksintres-
santa miljöerna.
  Området bör avgränsas så att Roslagstulls f.d. sjukhusområde, Albano, delar av
Stockholms Universitet samt KTH undantas.

Stockholms universitet

Universitetet sympatiserar i hög grad med intentionerna bakom förslaget till
nationalstadspark.  Det är viktigt att skyddet ges en sådan utformning att
områdets vetenskapliga och utbildningsmässiga kvaliteer inte går förlorade.
 Universitetet anser att Brunnsvikenområdet bör förbli den plats där landskapets
historia och ekologiska samband kan studeras på vetenskaplig grund vilket inte
hindrar att det utnyttjas också för friluftsändamål - men då i former som
traditionen bjuder.
  Universitetets campusområden utgörs av byggnader i park där omsorg om park-
landskapet varit och är ett viktigt planeringsmål.  Utöver redan nu beslutade
nybyggnader - kemiskt övningslaboratorium, geovetenskapernas hus, aulan och
Fysikcentrum i Albano - har Stockholms universitet inga planer på ytterligare
stora byggnader i Frescati.  Ökade lokalbehov skall tillgodoses genom att
befintliga byggnader utnyttjas.  Universitetet påpekar att detta kräver att
ombyggnader och anpassningar av befintliga byggnader inte försvåras genom till-
komsten av en nationalstadspark.  Många av de byggnader som finns i de områden
som betraktas som universitetets möjliga lokalreserv, har karaktären av stall
och förråd.  Möjligheten att anpassa dessa för andra ändamål måste beaktas.
  Universitet betonar vikten av goda förbindelser mellan högskolorna - särskilt
mellan Frescati, Fysikcentrum och KTH - och mellan universitetets olika etable-
ringsområden.  Mellan Frescati, Fysikcentrum och KTH behövs nya vägavsnitt och
mellan KTH och Fysikcentrum behövs en ny bro över Roslagsbanan.  Roslagsvägens
och Norra länkens utformning har stor betydelse för sambanden mellan det cen-
trala campusområdet och planerade etableringar i Kräftriket, Frescati Hage och
Sveaplans gymnasium.
  Universitetets juridiska fakultetsnämnd finner det oroväckande att formule-
ringarna i lagförslaget och i motivtexten är så påfallande vaga.  Lagtexten
anger att "områdets kultur-, natur- eller rekreationsvärden" inte får "förvan-
skas".  Det framgår dock inte vilken tyngd som inbördes skall ges åt dessa
potentiellt motstridiga intressen.  Samtidigt är begreppet "förvanska" påtagligt
vagt.  Nämnden finner det därför betecknande att t.ex. den tilltänkta olympiaden
år 2004 inte nämns trots att en sådan skulle innebära en avsevärd förskjutning
mellan de nämnda intressena.  Till detta kan läggas de svåra bedömningsfrågor
som
gäller hur andra intressen än de som förknippas med nationalstadsparken kan
tillgodoses.  Det kan gälla nya trafikanläggningar eller nya
utbildningsbyggnader
för KTH eller universitetet.
  Universitetets juridiska fakultetsnämnd avstyrker lagändringen men
sympatiserar
med intentionerna bakom förslaget.  Enligt nämnden skulle dessa t.ex. kunna för-
verkligas genom att berörda markområden överförs till en stiftelse, med ändamål
att på förmögenhetsrättslig grund trygga markens fortsatta användning som en
vårdad park.  Stiftelsen bör ha nära kontakt med och kanske även förvaltas av
Djurgårdsförvaltningen.  Därutöver bör markanvändningen i området tryggas genom
planer och även genom föreskrifter i naturresurslagen av den art som övervägs i
betänkandet.  När det gäller institutionsbyggnaderna på Norra och Södra
Djurgården erbjuder kanske reglerna om ändamålsupplåtelse genom Djurgårdsför-
valtningen tillräckligt skydd.  En målsättning bör vara att på sikt få bort den
ändamålsfrämmande bebyggelsen t.ex. vid Ekhagen och Stora Lappkärrsberget.

Kungl Tekniska Högskolan

KTH är positiv till att Norra Djurgården, Brunnsviken m.m. bevaras som natur-
och kulturområden.  Områdena är en väsentlig tillgång för verksamheten vid KTH
och berikar högskolans miljö.  KTH anser emellertid att högskolebältet -
KTH/Roslagstull/Albano/Kräftriket/Frescati Hage/Stockholms Universitet - inte
bör ingå i nationalstadsparken.  Det bör planeras med sedvanlig kommunal tillsyn
och med tillämpning av plan- och bygglagen m.m.  Grannskapet till nationalstads-
parken får inte heller innebära att särskilda föreskrifter kommer att gälla för
detta område inom mark- och byggnadsplaneringen.
  KTH har i dag ytterst begränsade markreserver.  Högskolan har under längre tid
levt med att gränserna mot den obebyggda Djurgårdsmarken är givna och att
reserverna inom campus nu börjar bli uttömda.  Planeringen för mer långsiktig
utbyggnad har därför koncentrerats till Roslagstulls/Albanoområdet.  Som ett
första projekt pågår planering av ett för KTH och Stockholms Universitet gemen-
samt Fysikcentrum.  Detta förutsätts bli utformat som byggnader i park.  Den
befintliga parken och de kulturskyddade husen inom Roslagstulls sjukhusområde
kommer att bevaras.  Den befintliga förbränningsanläggningen kommer att tas
bort.
  För närvarande pågår en utredning om trafikförsörjningen inom KTH-området, där
åtgärder planeras för att minimera genomfartstrafiken och begränsa antalet
parkeringsplatser samt lägga igen vissa vägar.  Inför tillkomsten av
Fysikcentrum
har också behovet av en bro över Roslagsbanan mellan KTH och Roslagstullsområdet
aktualiserats.  Bron och en avstängning av Drottning Kristinas väg norr om bron
måste tillkomma innan arbetet med Norra länken kommer igång.  KTH kan annars
förutse en betydligt utökad genomfartstrafik genom området.
  KTH etablerades på nuvarande campus genom en kunglig markupplåtelse i början
av
seklet.  Marken uppläts till utbildnings och forskningsändamål.  Den disponeras
av
Kungl.  Maj:t men förvaltas av staten.  Marken är inte planlagd och fastighets-
bildning har inte skett.  Avsikten är att genomföra fastighetsbildning och
upplåta marken med tomträtt till Akademiska Hus AB så att äganderätten till
byggnaderna kan överföras.

Kungliga Vetenskapsakademien

Akademien tillstyrker förslaget.  Storstädernas miljöproblem aktualiserades vid
FN:s miljökonferens i Rio år 1992 och det föreslagna skyddsinstitutet kan bli
ett intressant bidrag till ansträngningarna att förverkliga Riokonferensens
intentioner.
  Behovet av ett långsiktigt säkerställt skydd för det aktuella området har ökat
under senare år.  Ytterligare bebyggelse bör få komma till stånd endast för att
tillgodose angelägna behov för de allmännyttiga institutioner som verkar inom
området.  Tekniska Högskolan, Hjorthagen och den till stora delar exploaterade
spridningskorridoren mellan Norra och Södra Djurgården bör ingå i området.
  Akademien vill även fästa uppmärksamheten på restaureringsaspekten.  Att ett
område används som uppställningsplats, för lagerhållning eller temporär
bebyggelse får inte innebära automatisk rätt till ny bebyggelse.  Området kring
Husarviken bör inte bebyggas utan restaureras som naturmark.
  Båtburet gods och fordon som inte har innerstaden som mål bör utlokaliseras
från Frihamnen och Värtahamnen för att minska luftföroreningarna inom området.

Statens konstmuseer

En ny lag som utgår från begreppet nationalstadspark kan enligt Statens konst-
museer bidra till ett samlat skydd för både kultur- och naturmark i det aktuella
området.  Det är därför viktigt att lagtextens begrepp är distinkta samt att
gränsdragningsfrågorna klargörs.
  Statens konstmuseer föreslår att uttrycket "parker och historiska landskap" i
lagtexten ersätts med "historiska parker, parkliknande landskap och naturmark"
eftersom begreppet historiskt landskap inrymmer begrepp som park, historisk
trädgård, naturpark, odlingslandskap, historiska vägar, naturmark m.m. som
underordnade kategorier.
  Gränsdragningsproblemet är enligt Statens konstmuseer intimt förknippat med
frågan om distinkta begreppsmässiga kategorier.  De historiska trädgårdarna och
parkerna har haft klara och väl markerade gränser.  Vid Hagaparken bildade
strandlinjen mot Brunnsviken den östra gränsen.  De sista resterna av den västra
gränsen, den s.k. ha-han - ett trädgårdsdike med gräsvall och häckplantering -
utplånades i samband med motorvägsbygget på 1960-talet.  Det byggnadsminnes-
skyddade området sammanfaller vare sig med parkens historiska eller nuvarande
utbredning.  Utfyllnaden vid Linvävartorpet visar att naturresurslagen både kan
och bör knytas närmare till kulturminneslagen för att säkerställa det historiska
landskapet.  Statens konstmuseer förutsätter att uttryck som "komplettering av
befintlig bebyggelse i park" inte syftar på historiska parker vilket skulle
strida mot de etiska normer som fastslagits av Unescos underorganisation ICOMOS
i den s.k.  Florenschartan som antagits av Sverige.  På ICOMOS
Stockholmskongress
på 1980-talet fastslogs att Haga inte bara är av nationellt utan även interna-
tionellt intresse.
  Det vore enligt Statens konstmuseer värdefullt om regeringen inte bara uttalar
en definitiv vilja beträffande skyddet av nationalstadsparken med restaurering
av historiska parker och sargade naturmarksområden utan även slår fast vilken
karaktär skyddsområdet/influensområdet bör ha.  Kompletterande bebyggelse vid
f.d. flygterminalen, på bensinmackstomten och vid Sveaplans gymnasium skulle
t.ex. komma i direkt konflikt med de historiska parkerna Haga och Bellevue.  En
balans mellan insyn och utblick hör till dessa parkers grundegenskaper.
  Nationalstadsparken hotas förutom av bebyggelse även av ökande trafik.
 Bergshamraleden bör t.ex läggas i tunnel för att dämpa störningarna på
Brunnsviken.

Naturhistoriska riksmuseet

Naturhistoriska riksmuseet tillstyrker det framlagda lagförslaget.  Skyddet
bidrar till en hållbar utveckling i Stockholmsregionen enligt intentionerna i
Agenda 21.
  Riksmuseet, som är ett centrum för forskning om biodiversitet och kommer att
inrymma sekretariatet för den svenska vetenskapliga kommitten för biologisk
mångfald, framhåller att området med sin mosaik av skogsmark och öppen mark, in-
takta skogsbryn, äldre skogsbestånd och gamla ekar, som hyser ett stort antal
hotade insektsarter, har stor betydelse för artmångfalden och är en värdefull
tillgång för undervisning och forskning vid Riksmuseet och Stockholms universi-
tet.  Museet föreslår att nationalstadsparken ges namnet "Stockholms ekopark"
och
att den utvidgas till att omfatta Igelbäckens tillrinningsområde samt KTH,
Gärdet, Hjorthagen, Värtahamnen och Frihamnen -  områden som måste anses till-
höra Djurgårdens "historiska landskap".  I promemorian anges att exploaterings-
företag i anslutning till parken skall bedömas med tillämpning av bestämmelser-
na.  Museet förordar en historisk helhetssyn på områdets avgränsning.
  Enligt Riksmuseets mening bör det klart framgå att varken bostadsbebyggelse
vid
Husarviken, höghus vid  Norrtull, OS-anläggningar i parken eller Österleden kan
anses uppfylla bestämmelserna i lagförslaget samt att Roslagsvägen och Norra
Länken bör utformas utifrån tydliga krav på omsorgsfull miljöplanering och
ostörd natur.  Utbyggnaden inom institutionsbältet på Norra Djurgården bör
begränsas och projektet Exposition 1997 bör prövas utifrån kravet att bevara och
vårda grönytorna och parklandskapet.
  Riksmuseet anser att det föreslagna grundskyddet enligt naturresurslagen bör
kompletteras med beslut och föreskrifter enligt naturvårdslagen och kultur-
minneslagen.  Målet måste vara att bevara och förbättra områdets natur-, kultur-
och rekreationsvärden vilket bör medföra att:
- ett stort antal hotade arter får livsrum
- unika kulturobjekt och miljöer bevaras
- skolor får en pedagogisk-ekologisk arena
- kretsloppstänkandet får ett experimentalfält
- Stockholmsregionen får en turistattraktion som bygger på stadens skönhet,
  grönska, vatten och historia
- storstadsborna får en grön lunga för trivsel och hälsa.
  Området bör skötas av en samordnad förvaltning.  Med hänsyn till kungens
dispositionsrätt anser Riksmuseet att Ståthållarämbetet bör vara ansvarig för
förvaltningen.  Naturhistoriska riksmuseet kan erbjuda program om och vara ut-
gångspunkt för utflykter i nationalstadsparken.

Stiftelsen Skansen

Skansen hälsar förslaget om inrättande av landets första nationalstadspark med
stor glädje och tror att det som "det goda exemplet" kommer att få effekter på
stadsplaneringen inte bara i landets kommuner utan långt utanför Sveriges
gränser.  Grönområden i och kring tätorter får inte betraktas som en onödig lyx
utan som en absolut nödvändighet till glädje och gagn för innevånarna och av
största betydelse för deras fysiska och psykiska hälsa.  Samtidigt är området av
stor betydelse för bevarande av den biologiska mångfalden genom förekomsten av
vissa hotade djurarter.  Med tanke på de många hot som redovisats anser Skansen
att området måste ges ett interemistiskt skydd i avvaktan på beslut om natio-
nalstadsparken.  Att Hjorthagen uteslutits finner Skansen beklagligt med tanke
på
vikten av att bevara helheten i det historiska landskapet på Djurgården.
  Skansen kan komma att spela en viktig roll som ett kunskapsförmedlande centrum
inom nationalstadsparken.

Organisationer/föreningar m.fl.

Naturskyddsföreningen

Naturskyddsföreningen välkomnar initiativet att ge området ett långsiktigt och
samlat skydd.  Det skyddade området bör utvidgas till att omfatta även KTH,
Gärdet, Hjorthagen, Värtahamnen och Frihamnen.
  Områdets natur-, kultur- och rekreationsvärden hotas av starka
exploateringsin-
tressen.  Om dessa genomförs kommer en stor del av nuvarande natur- och grönom-
råden att tas i anspråk för trafikplatser, vägar och en utbredd bebyggelse.
  Österleden är i dag det största hotet.  Trafiken mot centrum från Frihamnens
trafikplats kommer att klyva Gärdet mitt itu.  Området kommer att täckas av
buller och avgaser från tunnelmynningar och avgastorn.  Även trafik- och buller-
problemen kring övriga vägar i och kring den föreslagna nationalstadsparken -
särskilt E3, E4 och E18 - måste skärskådas i en fördjupad miljökonsekvensanalys.
  Den planerade Olympiabyn är ett annat allvarligt hot mot området.
Naturskydds-
föreningens riksstämma 1993 ansåg att de negativa konsekvenserna med planerade
anläggningar blir så stora att Stockholm inte bör ansöka om OS 2004.
  Föreningen anser att områdets värden är så betydande att det är nödvändigt att
slå fast ett överordnat syfte med området, nämligen att bevara dess natur- och
kulturvärden.  Endast därmed förenliga verksamheter kan vara tillåtliga.  Det
bör
alltså inte ske vidare exploatering av området.  Enligt föreningens uppfattning
ger ett förordnande om naturreservat enligt naturvårdslagen ett starkare skydd
än en ändring i naturresurslagen.
  Eftersom kommunerna föreslår naturreservat endast för delar av området anser
naturskyddsföreningen att regeringen bör uppdra åt Länsstyrelsen att besluta om
naturreservat och en samlad skötselplan för hela nationalstadsparken.  Skötsel-
planen skall reglera områdets nyttjande inte bara vad gäller markexploatering
utan också med avseende på olika friluftsaktiviteter, skogsbruk m.m.  Planen bör
utarbetas av en grupp med samlad expertis på kultur- och naturområdet.

Projekt Ekoparken World Wildlife Fund (WWF)

Projekt Ekoparken WWF betonar områdets unika och storartade natur-, frilufts-
och kulturkvaliteer.  Ett varaktigt skydd som nationalstadspark, där grundprin-
cipen är att det historiska landskapet bevaras och nuvarande natur- och parkmark
inte bebyggs, kan dessutom ge Stockholm en turistattraktion som få storstadsom-
råden kan ståta med.  I så fall förs ett historiskt arv från Jaktparken
Djurgården och Gustavianska parken vidare med ett ekologiskt synsätt till
kommande generationer.
  Projekt Ekoparken föreslår att området kallas "Stockholms Ekopark".  Begreppet
"nationalstadspark" är en bra benämning på de föreslagna skyddsbestämmelserna i
naturresurslagen.
  Områdena Gärdet, KTH, Sveriges Radio, Värtahamnen-Frihamnen-Loudden och
Hjorthagen har ett starkt historiskt förflutet som Djurgårdsmark och måste
därför enligt Projekt Ekoparken omfattas av begreppet "historiska landskap" och
ingå i nationalstadsparken.  Hamnområdet, Östra stationsområdet och nyare delar
av Bergshamra har visserligen i dag inte samma höga natur- och kulturvärden som
övriga delar av området men bör ändock ingå i helheten.  Gärdet och Hjorthagen
utgör mycket viktiga delar i den biologiska spridningskorridoren mellan Norra
och Södra Djurgården.
  Det bör enligt Projekt Ekoparkens mening tydligt framgå av förslaget att det
kommer att krävas kompletterande planer och beslut för att säkra även viktiga
kringliggande spridningsvägar t.ex.  Tegelhagen-Rådan-Margareteborg.
  Problemet är att skapa ett samlat skydd för hela området samtidigt som hänsyn
tas till att områdets delar har skilda kvaliteter.  Projekt Ekoparken föreslår
att det föreslagna skyddet enligt naturresurslagen kompletteras med följande
särskilda bestämmelser:

Kulturreservat  Skeppsholmen-Kastellholmen samt Gasverket-Hjorthagen

Naturreservat   Södra Djurgården-Ladugårdsgärde-Fjäderholmarna, Norra
                Djurgården, Brunnsviken, Bellevue, Haga, Tivoli,
                Stocksundstorp, Bergianska trädgården, Kräftriket, Ulriksdal
                och Sörentorp samt eventuellt Skeppsholmen-Kastellholmen

Områdesbe-      Bergshamra, hamnområdet och stenstaden m.m. väster om
stämmelser      Östra station,

Naturreservat   Södra Järvafältet-Igelbäckens tillrinningsområde, Margareteborg,
utanför natio-  Rösjön, Norra Lidingö, Bogesund och Nacka strand.
nalstadsparken

 Ett interimistiskt naturreservat måste enligt Projekt Ekoparkens mening in-
rättas omgående eftersom områdets natur- och kulturvärden hotas av ett stort
antal redan nu kända projekt: Österleden, Norra Länken, ny stadsdel och OS-an-
läggning vid Husarviken-Storängsbotten, byggnader på bensinstationstomten vid
Norrtull, utbyggnader i Kräftriket-Albano-Roslagstull, Expo 1997 vid
Brunnsviken, utvidgning av Kaknäs skjutbana i samband med OS 2004, utbyggnader i
områdena Sörentorp-Margareteborg, Frösunda och Ulriksdalsfältet.
  Den splittrade markägarsituationen ställer stora krav på förvaltarorganisa-
tionen.  Projekt Ekoparken anser att det bör finnas en skötselplan för hela
området, en tillsynsman knuten till ståthållarämbetet eller en fristående
stiftelse samt en skötsel- eller referensgrupp med representanter från de olika
förvaltarna.  Skötselplanen bör innehålla mål för hela området och för de olika
delområdena.  Projekt Ekoparken anser att följande mål bör uppfyllas:
 Värna - Området skall bevaras för naturvård, kulturvård och friluftsliv.  Den
biologiska mångfalden skall bevaras och stärkas.  Visuella störningar, buller
och
vatten och luftföroreningar skall aktivt reduceras.  Området skall förskönas.
Ett
historiskt sammanhang skall tydliggöras.  Inga projekt som skadar området eller
tar grönytor i anspråk skall tillåtas.  Starka restriktioner mot skador under
byggtiden skall gälla.
  Vårda - Ekologiska skötselplaner skall utarbetas.  Speciella biotopprojekt för
att öka den biologiska mångfalden skall startas.  Återinplantering av förlorade
växt- och djurarter skall ske.  Kulturminnen samt parker och trädgårdar skall
restaureras.  Verksamheterna i området skall utmärkas av ett ekologiskt synsätt.
  Visa - Området skall fungera som en pedagogisk port till natur och kultur för
Stockholms innevånare och besökare och marknadsföras som en unik nationell
natur- och kulturpark.

Förbundet för Ekoparken

Förbundet för Ekoparken välkomnar förslaget att ge områdets kultur-, natur- och
rekreationsvärden ett samlat skydd i 3 kap.  NRL.  Lagändringen ger dock inte
tillräckligt skydd.  Det är t.ex. oklart hur begreppet "förvanska" skall tolkas.
 Förbundet anser därför att skyddet av byggnader och landskapsrum bör komplet-
teras med beslut enligt naturvårds- och kulturminneslagarna.
  Hjorthagen-Husarviken och Frihamnen bör enligt förbundets mening ingå i natio-
nalstadsparken.  Hjorthagen-Husarviken har kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
och ingår i den biologiska spridningsvägen mellan Norra och Södra Djurgården.
Ny
storskalig bebyggelse på Värtagasverkets tomt skulle helt förändra upplevelsen
av natur- och kulturlandskapet.
  Enligt förbundet bör lagförslagets syfte framgå tydligare.  Målet att bevara
och
stärka den biologiska mångfalden och det historiska kulturlandskapet och att att
säkerställa och utveckla det rörliga friluftslivets intressen innebär bl.a. att
spridningsvägarna till och från området - t.ex Tegelhagen i Sollentuna - skall
värnas.  Enligt förbundets mening kan nya anläggningar för sport och underhåll-
ning inte förenas med syftet.
  Förbundet poängterar att de akuta hoten mot parken är mycket stora.  För att
inte skyddet skall komma för sent måste därför beslut om interimistiskt natur-
reservat fattas redan nu.  Samtidigt måste markägarna utarbeta skötselplaner som
svarar mot de angivna målen.

Stockholms läns hembygdsförbund

Stockholms läns hembygdsförbund välkomnar förslaget att göra området till
nationalstadspark.  Med tanke på att området i sin helhet är av sådan betydelse
för kulturminnesvården i Stockholms län att det kan betraktas som omistligt är
ett ökat skydd nödvändigt.
  Enligt Hembygdsföreningen utgör planerade trafikanläggningar ett stort hot.
 Därför bör:
- Roslagsvägen gå ner i tunnel redan vid Frescati
- Norra länken gå i kassun Cederdalsgatan-Sveavägen
- Österleden utgå
- områdets svagaste länk förbindelsen mellan Norra och Södra Djurgården
  förstärkas
 Hembygdsförbundet anser vidare att nuvarande planer på OS 2004, Expo 1997 och
en utvidgning av högskoleområdet måste få andra lösningar och att hamnverksam-
heten måste begränsas.  Då endast 10-15 % av sjötransporterna berör Stockholms-
regionen anser förbundet att även den tunga biltrafiken i området kan minskas.
 Det gäller framför allt de miljöfarliga transporterna.

Nordiska förbundet för kulturlandskap

Bevarandevärdena inom området är enligt förbundets uppfattning beroende av en
hel och sammanhållen miljö.  Förslaget om särskilt lagskydd är väl underbyggt.
 Avgränsningen är dock för snäv.  Även Gamla Stan, Helgeandsholmen, Riddarholmen
och Långholmen föreslås ingå i det skyddade området.
  Begreppet nationalstadspark är inte bra.  Förbundet anser att det begrepp som
nu
skall skapas behöver kunna användas i flera sammanhang då såväl urbana som
rurala kulturlandskap av högsta kvalitet kräver lagskydd.  Förbundet föreslår
att
namnfrågan behandlas i ett europeiskt sammanhang och nämner att England lämnat
förslag om en ny konvention om skydd för de natur- och kulturhistoriskt värde-
fullaste landskapen till Federation of Nature and National Parks in Europe.
 Enligt förslaget skall konventionen förhandlas och undertecknas inom ramen för
Europarådet.  Nordiska Ministerrådet har behandlat frågan om bevarande av
genuina
kulturlandskap i en rapport 1989, "Rekommendationer för kulturlandskap".   För
en
slutlig lösning, i det här aktuella området och på andra ställen i kulturland-
skapet, krävs enligt förbundet en helt samordnad bevarandelag med ett särskilt
institut som kan användas för att långsiktigt säkerställa landets mest bevarans-
värda miljöer i hela kulturlandskapet oavsett sektorstillhörighet.
  Den aktuella ändringen i NRL ger ett basskydd och förutsättningar att hantera
exploateringskrav.  För att nå ett bevarande med aktiva vårdåtgärder krävs
kompletterande beslut främst med stöd av naturvårdslagen och kulturminneslagen.
 Förbundet anser att kopplingen av båda dessa lagar till NRL ger ökad tyngd åt
bevarandeintressena vid samordnade beslut och vid prövning mot NRL:s hushåll-
ningsbestämmelser.
  Förbundet påpekar att beslut enligt bevarandelagstiftningen kräver enkla och
klara målformuleringar.  Begrepp som påtaglig skada måste preciseras.  Genom
zonering av området kan ett grundläggande syfte modifieras efter lokala
förutsättningar.
  Analogt med bestämmelserna i naturvårdslagen bör länsstyrelsen vara ansvarig
för områdets förvaltning.  Till stöd för förvaltningsarbetet bör finnas skötsel-
råd eller skötselberedning.  Ansvar för kostnader och andra åtaganden måste
regleras genom särskilda avtal.

Haga-Brunnsvikens vänner

Föreningen tillstyrker regeringens planer att ge områdets natur-, kultur- och
rekreationsvärden lagskydd men ifrågasätter om inte naturvårdslagen kan ge ett
starkare skydd än naturresurslagen.  Enligt föreningens mening bör Hjorthagen
och
Husarviken, som har stor betydelse för det biologiska livet och kulturminnesvår-
den, liksom Tegelhagen i Sollentuna ingå i nationalstadsparken.
  Begreppet "förvanska" i lagtexten har en alltför oklar innebörd och bör enligt
föreningens mening ändras till "störs".  Det bör klart framgå att nationalstads-
parken kan påverkas även av exploateringsföretag och verksamheter utanför det
avgränsade området.  Det kan vara höga byggnader och avgastorn som bryter land-
skapets karaktär eller trafikleder med ljusmattor, avgaser och buller.
  Till skillnad från nationalparker är nationalstadsparken en produkt av lång-
varigt nyttjande.  Eftersom området omfattas av många markägare med skilda
intressen anser föreningen det därför särskilt viktigt att lagskyddet komplet-
teras med en övergripande målsättning  samt med skydds-och skötselföreskrifter.
 Det kan t.ex gälla frågor om Bergianska trädgårdens utveckling eller
miljöforsk-
ningens möjligheter inom området.
  Föreningen anser att det av Solna och Stockholm antagna programmet ger
underlag
för kompletterande beslut och föreskrifter men att staten har ett huvudansvar
för att området ges tillräckligt skydd och ändamålsenlig skötsel.  I avvaktan på
erforderliga föreskrifter föreslår föreningen att ett interimistiskt naturreser-
vat övervägs.

Kommitten för Gustavianska Parken

Kommitten för Gustavianska Parken betonar att området inte tål ytterligare
ingrepp.  Utvecklingen måste nu inriktas på att förstärka områdets natur-,
kultur- och rekreationsvärden och värna den biologiska mångfalden.  Det är
enligt
kommitten viktigt att regering och riksdag uttalar intentioner för området och
utreder frågor om förvaltning, utveckling och skötsel för att säkerställa
önskvärd utveckling.  Kommitten ifrågasätter om inte en ändring i
naturvårdslagen
istället för i naturresurslagen skulle kunna ge ett ännu starkare skydd.
  Begreppet Historiska landskap är bra.  Enligt kommitten måste det dock
precise-
ras så att skyddets innebörd för olika områden inom nationalstadsparken klart
framgår.  Så är t.ex.  Gärdet såväl bebyggelseområde som en biologisk
spridnings-
väg som bör ges ett uttalat skydd.  Även begreppet "förvanska" måste förtydligas
så att det  framgår vilka ytterligare ingrepp områdets olika delar tål och inte
tål.  Kommitten finner områdesavgränsningen till stora delar mycket tillfreds-
ställande men anser att Hjorthagen och hela institutionsbältet längs Valhalla-
vägen bör ingå.  Dessa områden utgör såväl riksintresse för kulturminnesvården
som viktiga biologiska spridningsvägar mellan Norra och Södra Djurgårdens
kärnområden.
  Områdets rekreativa värde bygger i hög grad på naturupplevelsen och känslan av
att lämna staden bakom sig.  Kommitten betonar att detta värde är intimt samman-
vävt med områdets kulturhistoriska roll och beroende av områdets inramning och
utblickarna från parken.  Det vore  t.ex olämpligt med ytterligare bebyggelse
längs Nackas norra kust.  Kommitten uppmärksammar även landskapsbilden mot Stora
Värtan vars karaktär bidrar till att Norra Djurgården är den del av national-
stadsparken som ännu erinrar om 1600-talets jaktpark.  Det är likaså viktigt att
tillkommande bebyggelse i Frösunda anpassas i såväl höjd som läge till det
känsliga landskapet runt Brunnsvikens norra del och att det viktiga historiska
och landskapsmässiga sambandet mellan Haga-Brunnsviken och Karlberg får tydlig-
het vid planeringen av Norrtull och Norra stationsområdet.
  Enligt Kommitten för Gustavianska Parken är det synnerligen angeläget att
staten agerar mycket aktivt för att inte bara skydda utan även utveckla
nationalstadsparkens natur-, kultur- och friluftskvaliteer.  Det behövs därför
en
gemensam förvaltning och en skötselplan för området.  Regering och riksdag bör
tillsätta en utredning för detta ändamål.  En beredning bör sedan följa
national-
stadsparkens utveckling.  Trafikfrågorna i området är mycket allvarliga och
akuta.  En särskild statlig utredning bör därför snarast tillsättas för att lösa
områdets trafikproblem.

Stockholms handelskammare

Handelskammaren avstyrker lagändringsförslaget.  Nuvarande lagstiftning ger
tillräckligt skydd.
  Enligt Handelskammaren är förslaget att vidga naturresurslagens tillämpnings-
område till den byggda tätortsmiljön diskutabelt.  Den föreslagna nationalstads-
parken berör såväl natur- och kulturobjekt som riksintressen av annan art och
regionala utvecklingsfrågor bl.a.  Värtahamnen, Stockholms universitet och KTH.
 Här finns också intressen som har vital betydelse för huvudstadens kommunika-
tioner och energiförsörjning.  Enligt Handelskammaren kan lagförslagets effekt
bl.a. bli att den normala intresseavvägningen mellan olika riksintressen
förändras så att bevarandeintressena genomgående får prioritet med mycket be-
gränsat utrymme för hänsynstagande till motstående anspråk.  Lagens rättsverkan
i
förhållande till motstående intressen kan enligt Handelskammaren dessutom inne-
bära att vitala delar av den centrala tätortsutvecklingen i Stockholm under-
ställs alltför långtgående statlig styrning och kontroll.
  Eftersom skyddets innebörd i praktiken sammanhänger med hur begreppet "förvan-
ska" tolkas inom nationalstadsparkens intresseområde borde detta framgå av
förslaget.  Det borde även framgå hur ersättningsfrågor skall behandlas om
tolkningen läggs till grund för långtgående inskränkningar i pågående markan-
vändning t.ex. rivningsförbud eller vägran att återuppföra byggnad eller anlägg-
ning utan ersättningsgrundande beslut enligt naturvårdslagen, byggnadsminnes-
lagen eller plan- och bygglagen.  Handelskammaren finner det inte rimligt med
tanke på de negativa konsekvenser lagändringen kan få för sakägarintressen att,
som sägs i förslaget, låta bestämmelserna påverka bedömningen av pågående
ärenden enligt plan- och bygglagen, naturvårdslagen och lagen om kulturminnen.

Svenska kommunförbundet

Svenska kommunförbundet anser att det är angeläget att det finns ändamålsenliga
skyddsinstrument för värdefulla områden i stadsbygden.  Frågan om införande av
en
helt ny bestämmelse i naturresurslagen bör dock föregås av mer allmängiltiga
överväganden.  Enligt Kommunförbundet hade det varit naturligt att ge plan- och
byggutredningen ett sådant uppdrag.
  Förbundet anser att förslagets konsekvenser för den kommunala självstyrelsen
är
svåra att överblicka.  Genom att tätortsundantaget inte skall gälla torde läns-
styrelsens möjligheter att ingripa mot enskilda PBL-beslut väsentligt öka även
inom de delar av nationalstadsparken som inte direkt är av intresse för natur-
eller kulturmiljövården t.ex på Gärdet och i Bergshamra.

Svenska vägföreningen

Svenska vägföreningen avstyrker förslaget.  Det finns redan erforderliga plane-
ringsinstrument för att tillgodose de skyddsbehov som anges som motiv för
lagändringen.  Vägföreningen finner ingen anledning att flytta över ansvaret för
planfrågorna från kommunerna till staten.  Det kan leda till att riksdagen kan
få
ta ställning i enskilda ärenden vilka riksdagen enligt gällande regler ej har
att hantera.
  Enligt Vägföreningen innebär förslaget att dispensgivning är utesluten.
 Föreningen anser att detta kan leda till stora problem bl.a. när det gäller
avvägningar mellan olika intressen.  Det skulle t.ex. kunna innebära att miljö-
förbättrande insatser blir omöjliga.  Genomförandet av olika aktuella miljöför-
bättringar av trafikleder, järnvägar och ledningar inom området kan till och med
komma att förhindras genom det presenterade lagförslaget.

Föreningen Östermalm

Föreningen välkomnar allt skydd området kan få och föreslår att även naturvårds-
lagen ändras.  Bl.a. äldre och för djurlivet värdefulla träd måste kunna få ett
effektivt skydd.  Föreningen anser att Hjorthagen, Värtahamnen, Frihamnen och
bebyggelsen mot Valhallavägen och Oxenstiernsgatan bör ingå i nationalstads-
parken.

Djurgårdens Hembygdsförening

Djurgårdens Hembygdsförening har sedan 1940-talet med stor oro följt det
gradvisa intrång som görs på Djurgårdsmarken och tillstyrker med stor till-
fredsställelse departementets initiativ att skydda det i många hänseenden unika
området genom en särskild bestämmelse om nationalstadspark i naturresurslagen.

Sveriges Pensionärsförbunds lokalavdelning Brunnsviken

Föreningen tillstyrker förslaget att området skall förbättras med avseende på
trafikstörningar och andra miljöproblem.  Antalet anmälda besvär av buller och
förorenad luft har ökat i takt med den kraftiga trafikökningen genom Bergshamra.
 Föreningen anser det synnerligen viktigt att den genomfartstrafik som nu
belastar Bergshamravägen snarast återförs till Roslagsvägen via Norra Länken-
Roslagstull.  Föreningen uttrycker samtidigt stor oro över den prognostiserade
trafikutvecklingen på Roslagsvägen.

Stallmästaregårdens Båtsällskap

Stallmästaregårdens Båtsällskap noterar med stor tillfredsställelse regeringens
ambition att skydda områdets rekreationsvärden genom att inrätta landets första
nationalstadspark.  Det är dock oroande att förslaget hävdar att Båtsällskapets
hamn- och varvsplats utgör ett avbrott i parksammanhanget mellan Haga och
Bellevueparken.  Båtsällskapets verksamhet är öppen och begränsas av det utrymme
som står till buds.  Sällskapet erinrar om att verksamheten även omfattar viss
ungdomsverksamhet och utbildning rörande båtliv samt vård av det kulturarv som
ett äldre träbåtsbestånd representerar.

Bo Hedskog

Bo Hedskog framhåller de historiska träbåtarnas självklara plats som flytande
kulturarv i Brunnsviken och nationalstadsparken och önskar att departementet
uttalar sitt stöd för detta.  Det skulle kunna möjliggöra att åtminstone en
båtklubb och hamn för historiska träbåtar bevaras eller bereds plats i
Brunnsviken.

Svensk-Japanska konsortiet för Norrtull Center

Enligt konsortiets uppfattning innebär förslaget en allvarlig inskränkning av
det kommunala planmomopolet.  Det odefinierade begreppet "nationalstadspark" och
uttrycket "förvanskas" gör att lagens inverkan och tillämpning blir svårbedöm-
bar.  Avgränsningen av området är diskutabel bl.a. vid Norrtull, där E4 och
bensinstationstomten föreslås ingå.
  De ekonomiska konsekvenserna har inte redovisats.  Att förslaget, genom
kompli-
cerad och förlängd administrativ hantering, ersättningsanspråk från markägare
framför allt på kommunerna, medför stora merkostnader är enligt konsortiet
uppenbart.  Om bestämmelserna kan påverka bedömningen av pågående ärenden blir
konsekvenserna en reducering av värdet av allmänna tillgångar utan att områdets
kultur-, natur- eller rekreationsvärden säkerställs.
  Det aktuella området utgör en central och vital del för huvudstadsregionens
funktion.  Enligt konsortiets uppfattning utgör varje inskränkning i kommunernas
beslutanderätt därför en påtaglig risk för komplikationer i regionens över-
gripande funktion och utveckling.

Lagrådsremissens lagförslag.

  Förslag till lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser
m.m.[1] Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.1
  dels att 3 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
  dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 7 §, av följande
lydelse

Nuvarande lydelse        Föreslagen lydelse

                      3 kap.

                       1 §
 De områden som anges i   De områden som anges i
2-6 §§ är, med hänsyn    2-7 §§ är, med hänsyn
till de natur- och       till de natur- och
kulturvärden som finns i kulturvärden som finns i
områdena, i sin helhet   områdena, i sin helhet av
av riksintresse.         riksintresse.
 Exploateringsföretag och Exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön   andra ingrepp i miljön får
får komma till stånd i   komma till stånd i dessa
dessa områden endast om  områden endast om hinder
hinder inte möter enligt inte möter enligt 2-7 §§
2-6 §§ och om det kan    och om det kan ske på ett
ske på ett sätt som inte sätt som inte påtagligt
påtagligt skadar         skadar områdenas natur-
områdenas natur- och     och kulturvärden.
kulturvärden.
                           Bestämmelserna i första
 Bestämmelserna i detta  stycket och 2-6 §§ utgör
kapitel utgör inte       inte hinder för utveck-
hinder för utvecklingen  lingen av befintliga
av befintliga tätorter   tätorter eller av det
eller av det lokala      lokala näringslivet eller
näringslivet eller för   för utförandet av anlägg-
utförandet av anlägg-    ningar som behövs för
ningar som behövs för    totalförsvaret.  Om det
totalförsvaret.  Om det   finns särskilda skäl utgör
finns särskilda skäl ut- bestämmelserna inte
gör bestämmelserna inte  heller hinder för anlägg-
heller hinder för an-    ningar för utvinning av
läggningar för utvinning sådana fyndigheter av
av sådana fyndigheter av ämnen eller material som
ämnen eller material som avses i 2 kap. 7 § andra
avses i 2 kap. 7 § andra stycket.
stycket.

        **Fotnot**
        [1] Lagen omtryckt 1992:1146.

                       7 §

                          Området
                         Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
                         Djurgården är en national-
                         stadspark.
                           Inom en
                         nationalstadspark får ny
                         bebyggelse och nya
                         anläggningar komma till
                         stånd och andra åtgärder
                         vidtas endast om det kan
                         ske utan  intrång i park-
                         landskap eller naturmiljö
                         och utan att det
                         historiska landskapets
                         natur- och kulturvärden i
                         övrigt skadas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.




Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-10


Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å.  Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt lagrådsremiss den 2 juni 1994 (Miljö- och naturresursdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Stefan Rubenson.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Miljö- och naturresursdepartementet


Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 juni 1994.

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg,
Friggebo, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Unckel, P.  Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Thurdin


___________

Regeringen beslutar proposition 1994/95:3 Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården.
---