Stockholm den 5 februari 2001

Haga-Brunnsvikens Vänner
Förbundet för Ekoparken
Kommittén för Gustavianska Parken

Yttrande över förslag till detaljplan för Norra Frösunda (kv. Rosenlund m.fl.)

Vi behandlar två frågor i yttrandet, nämligen:
- dels om planförslaget innebär att den angränsande Nationalstadsparkens natur- och kulturvärden utsätts för påtaglig skada,
- dels om och hur en utbyggnad av området kan genomföras i enlighet med den grundsyn på förvaltningen av parkens värden , som uttrycks i lagstiftningens förarbeten (prop.1994/95:3).

1. PÅTAGLIG SKADA?

Planområdet gränsar i öster mot Nationalstadsparken. Enligt förarbetena till lagen skall bebyggelse som gränsar till Nationalstadsparken utformas så att parkens natur- och kulturvärden ej utsätts för påtaglig skada (prop. 1994/95:3).

I planförslagets miljökonsekvensbeskrivning framhålls att den föreslagna utbyggnaden kommer att förändra landskapsbilden inom denna del av Nationalstadsparken och att en tydlig stadsfront skapas mot parken. Vi instämmer i den bedömningen av planförslagets konsekvenser.

Vid programsamrådet skrev vi i överensstämmelse med lagens grundsyn i vårt yttrande 2000-06-13, att det är avgörande att den nya stadsdelen får en sådan höjd och placering, att den inte menligt påverkar landskapsbilden vid Norra Brunnsviken.

Stadsarkitektkontoret har i redogörelsen för samrådet gjort den kommentaren till yttrandet, att stadsbilden mot Brunnsviken enligt kommunens bedömning kommer att bli en värdig inramning av Nationalstadsparken. Vi har en helt annan syn på betydelsen av dagens natur- och kulturvärden i gränszonen mellan Nationalstadsparken och det omgivande landskapet och därmed också på den framtida gestaltningen av mötet mellan parken och dess omgivning. När stadsbild i förening med värdig inramning förs fram som eftersträvade och uppnådda kvaliteter i den planerade omgestaltningen av landskapet - ja, då kommer parkens kultur- och naturvärden ofrånkomligt att äventyras.

Numera tecknar E4 en knivskarp gräns mellan Nationalstadsparken och Frösundaområdet. I ett natur- och kulturhistoriskt perspektiv är det emellertid inte en skarp gräns, utan tvärtom ett starkt samband som präglar förhållandet mellan parkområdet och landskapet väster om vägen. Men den täta nybebyggelse som nu växer upp utefter E4 på ömse sidor om planområdet skymmer redan i bokstavlig mening undan sammanhangens läsbarhet i landskapet. Den utvecklingen gör det särskilt angeläget att uppmärksamma och ta till vara de betydelsebärande sammanhang i landskapet, som alltjämt finns eller kan återskapas inom planområdet.

Planförslaget har också på ett mycket förtjänstfullt sätt tagit vara på ett sådant sammanhang i gestaltningen av den nya bebyggelsemiljön. Vi syftar på förslaget att återskapa den i dag kulverterade Råstaån, en åtgärd som på samma gång tydliggör historien i landskapet, berikar den biologiska mångfalden, skänker stora miljövärden åt det nya bostadsområdet och bidrar till Brunnsvikens rening.

Planförslagets stadsfront mot Nationalstadsparken, som reser sig fem till sex våningar hög omedelbart väster om E4, verkar däremot på motsatt sätt. Som inledning till det fortsatta resonemanget om den skada parken därmed lider, citerar vi 1917 års sakkunnigbetänkande Djurgårdens bevarande som park, som bl. a. klarlägger Norra Brunnsvikens, Laduvikens och Djurgårdsbrunnsvikens stora betydelse för landskapsupplevelsen:

"För den, som inser betydelsen för en storstads innevånare att hava tillgång till områden med parknatur, torde stå klart det värdefulla i att inom sådant område jämväl mötas av för ögat tilltalande naturliga strandpartier. Det framstår därför för oss som ett livligt önskemål, att de nu omnämnda sjöarna alltjämt bibehålles vid sin egenskap av parksjöar, d. v. s. att deras stränder bevaras i sitt naturliga tillstånd. Strandpartierna böra alltså helst icke bebyggas eller där sådant oundvikligen måste ske, böra områden närmast vattnet lämnas obebyggda, tillräckligt breda för att byggnaderna skola inbäddas i grönska."

Det var en framsynt deklaration, som verksamt bidragit till att det kulturlandskap bevarats som nu skyddas som Nationalstadspark. Vid en av Brunnsvikens stränder har emellertid de sakkunnigas livliga önskemål verkligen kommit på skam, nämligen den strand som gränsar till det nu aktuella planområdet. Här brusar nu trafiken på Europaväg 4 tätt intill Brunnsvikens vattenspegel och den mäktiga rullstensås, som fordom höjde sig väster om stranden, har schaktats bort i takt med biltrafikens tillväxt under 1900-talet. Men på en sista rest av den västra åskanten finns ännu den övergivna landsvägen mellan Stockholm och Uppsala kvar i sin urgamla sträckning. Vi återkommer i nästa avsnitt till möjligheterna att ta vara på dessa natur- och kulturvärden som en resurs i det fortsatta planarbetet.

Planområdets landskap och dess fortsättning ned mot stranden av Brunnsviken är således illa åtgånget - men det är alltjämt obebyggt och det binder fortfarande samman ett av naturen präglat landskap på ömse sidor om den moderna trafikleden.

Planförslaget syftar till att slutföra den urbanisering av gränszonen mot Nationalstadsparken som pågår norr och söder om planområdet. Därmed bildas en sluten, sammanhängande stadsfront mot parken, som radikalt förändrar den historiskt framvuxna och betydelsebärande landskapsbilden i anslutning till Brunnsvikens nordvästra strand. Detaljplanen medför därmed en bestående negativ inverkan på de skyddade intressena (prop. 1994/95:3) och således utsätter den parkens natur- och kulturvärden för påtaglig skada.

2. EN ANNAN LÖSNING!

Planarbetet för en exploatering av gränszonen mot Nationalstadsparken bör, enligt vår mening, innefatta en fördjupad analys av förutsättningarna att restaurera förlorade värden i landskapsbilden, som kan komma både parkens och det nya bebyggelseområdets miljö- och upplevelsevärden till godo.

Med fokus på områdets natur- och kulturvärden som en utvecklingsbar resurs, ter det sig både möjligt och miljömässigt givande att pröva en annan lösning för gestaltningen av gränszonen mellan nybebyggelsen och Nationalstadsparken än den föreslagna stadsfasaden mot Brunnsviken.

Med den utgångspunkten föreslår vi att den ås återskapas, som tidigare reste sig i en brant sluttning omedelbart väster om Brunnsviken, vars längdutsträckning i nordsydlig riktning i stort sett sammanfaller med planområdets och vars gräns mot väster ännu tydligt framträder vid kanten av den övergivna landsvägen mot Uppsala.

Den återskapade åsen medför flera väsentliga vinster i förhållande till planförslagets stadsfront. Den tydliggör historien i landskapet, den dämpar väsentligt den negativa verkan på landskapsbilden som följer av det urbana intrånget, den ger ett bättre bullerskydd åt de boende och arbetande i området och i likhet med den återskapade Råstaån berikar den också områdets biologiska mångfald.

Vårt förslag innefattar självfallet också ett bevarande av lämningarna av den gamla landsvägen i kanten av åsen, som enligt detaljplanen skall schaktas bort för att ge plats för anläggande av Gustav III:s Boulevard. Bortschaktningen av den varaktigt övergivna landsvägen ser vi som ett brutalt ingrepp i det historiska landskapet och förutsätter att en sådan åtgärd måste föregås av en tillståndsprövning enligt 2 kap. i Lagen om kulturminnen.

Vi anser således att planförslaget bör omarbetas, så att Nationalstadsparkens natur- och kulturvärden inte äventyras, utan tvärtom tas till vara och utvecklas som en resurs i den planerade utbyggnaden. Av ett sådant synsätt följer också att det fortsatta planarbetet bör utsträckas ända till Brunnsvikens vattenspegel i den del som gränsar till E4 och det område som omfattas av planförslaget.

Planförslaget innefattar även en ny gångbro mellan Norra Frösunda och Nationalstadsparken med angöring på Lings kulle. En ny bro i det föreslagna läget innebär både en betydande påverkan av landskapsbilden och ett intrång i parkens miljö. Vi anser inte att behoven av en ny förbindelse är så stora, att de kan motivera byggandet av en ny bro med så stora negativa konsekvenser för miljön.