Medeltid
Under den tidiga medeltiden var Stockholm med omgivningar mest lik en jordbruksbygd kring en stormansgård (slottet), där slottet hade behov av det åkrar och ängar gav för sin försörjning. Slottet var därför omgivet av öppna hagar och ängar. Kreatur betade i hagarna, hö samlades in för vintern och dagligen gick transporter med råvaror in till slottet.
Slottet behövde så småningom mer mark för sin försörjning och redan i slutet av 1200-talet lade Magnus Ladulås under sig en stor del av Södra Djurgården, som då hette Valmundsön och ägdes av den katolska kyrkan. Hur gammalt det namnet är vet ingen. Man har hittat järnåldersgravar på ön och som kanske har legat invid en by med det namnet. Efter hand blev Valmundsön till Valdemarsön.
Reformationstiden
Kyrkan hade visserligen kvar en del rättigheter på Valdemarsön, men genom reduktionen i början av 1500-talet lade Gustav Vasa hela ön under kunglig förvaltning. Dessutom lade han under sin förvaltning de delar av nuvarande Norra Djurgården, som tidigare tillhört Klara kloster och Helgeandsholmen.
Storgodsägaren Gustav Vasa skötte via sina tre kungsladugårdar på Djurgården sitt imperium med järnhand för att trygga försörjningen för sig, sina släktingar och sina undersåtar. Däremot ville hans söner Erik XIV och framförallt Johan III ta till sig de kontinentala furstarnas mode att inrätta jaktparker nära de städer, där deras slott fanns placerade och då är vi framme vid den tidsepok, när begreppet Kungliga Djurgården etablerades.
Lyssna på mer om Nationalstadsparkens historia!
År 2020 firar Nationalstadsparken 25 år! Vi vill tipsa om ett historieavsnitt om vår park i Vetenskapsradion, som sändes redan 2018:
