Så här säger Johan Nilsson, ordförande (M) exploateringsnämnden Stockholms stad:
Gärdet […] skulle bli bättre och tryggare om det blev något mindre [—] även om det retar upp många på Östermalm.
Så här säger lagen:
Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.
Ladugårdsgärde är, förutom att det är en del av Nationalstadsparken och skyddas av 4 kap 7 § i Miljöbalken, en plats rik på kulturhistoria och biologisk mångfald. Ängsmarken har betats sedan människor flyttade in, här finns gravfält och stensättningar från järnåldern. Den har använts av kungsladugårdar sedan medeltiden, och sedan har stadens boskap betat här. Fram till 1991 betade kungens får här, och djurens bete genom århundradena präglar rikedomen av blommor och gräs.
Att gå på Ladugårdsgärde är att resa i tiden, med en guidad tur kan vi ta oss till precis när landet höjts ur havet efter senaste istiden och människorna började flytta in, till när Östermalm var det fattiga Ladugårdslandet där koleran härjade, eller till en midsommarfest efter en militärövning.
Här stod Slaget vid Vädla, 1517, och danska trupper motades tillbaka av svenska. Sedan Karl XI övertog regeringen 1672 användes Gärdet också som ett militärt övningsfält. Till detta lät Karl XIV Johan bygga Borgen, ritad av arkitekt Fredrik Blom, hör den ihop med Rosendals Slott. Liksom Rosendals slott är Borgen ett monteringsfärdigt hus från 1830-talet. Hundra år före funktionalismen! Kulturhistorian på Ladugårdsgärde rör alltså knappast endast Östermalmsbor, utan hela landet. Det är en del av ett riksintresse.
De rödlistade sånglärkorna, som troget återkommit till Ladugårdsgärde genom århundradena, har också en kunglig koppling. Enligt traditionen skulle den första lärkan serveras som måltid åt kungen! – Det finns all anledning att vara vaksam på det hårdgörande av ytor som uppstår när ängen inte återställs efter evenemang. Såsom det grus som ligger kvar på ängen där sånglärkorna häckar, i mars 2020, efter Lollapalooza juni 2019. Enligt lagen om Nationalstadsparken ska området återställas efter tillfälliga intrång: ”så att det inte kvarstår mer än ett obetydligt intrång eller en obetydlig skada. Lag (2009:293).” – Läs mer om hur stora evenemang och tillfälliga intrång kan hota Ladugårdsgärde.
Ladugårdsgärde är knappast en otrygg plats, utan en plats för rekreation, där hundar samsas med joggare, drakflygare, hästhagar, och ett rikt fågelliv. Det är en spännande lokal för fågelskådning. Sånglärkorna häckar i ängens höga gräs och sjunger sin sång ryttlande över ängarna, från april till augusti om de får vara ostörda av större evenemang. I maj kommer näktergalen tillbaka och sjunger ikapp med varandra från buskar och snår kring Drottningberget och hästhagarna, under de tidiga sommarkvällarna. Lite senare än näktergalen återvänder göken, som hörs ropa i skogen bakom Häståkeriet. Steglitser drar ofta in i stora flockar över Ladugårdsgärde och födosöker bland tistlarna. Tornfalken ses ibland ryttla över fältet, på jakt efter sork. Gråhägern har sitt stråk från Norra Djurgården till sina bon vid Isbladskärret. Även korpar gör sina stråk, parvis, över området. På hösten drar meståg förbi i skogen bakom hästhagarna, då kan man stöta på flockar med stjärtmesar inne i de vackra gläntorna bland tall och ek. Taltrast, grönfink, koltrast, rödhake, rödstjärt, lövsångare och grönsångare finns bland de röster som blandas över gärdet på sommarhalvåret, inifrån skogen eller från någon hög utkikspunkt på fältet. Olika änder och gäss flyger förbi, på väg till Djurgårdsbrunnskanalen, Isbladskärret, eller havet. Och så är skator och kråkor där med sina upptåg, retas med rastande hundar, samlar in päls till sina bon från hästarna, eller badar i en vattenpöl.
Det växande tvärvetenskapliga forskningsfältet om naturens betydelse för människors hälsa bör inte heller ignoreras. Särskilt inte i en tid då stress räknas som en folksjukdom. Att naturen stärker vårt immunförsvar kan också få ökad betydelse. Stockholm behöver helt enkelt alla gröna platser, trygga som Ladugårdsgärde, för sina invånares välmående.
Från Ladugårdsgärde i Nationalstadsparken sträcker sig den gröna spridningsvägen genom Tessinparken, som länkar samman Södra och Norra Djurgården, och hela Nationalstadsparken. Det är område med hög biologisk mångfald. Och det är som sagt skyddat av Lagen om Nationalstadsparken.
Våra vackra grönområden och den unika Nationalstadsparken, världens första, är en del av Stockholms attraktionskraft!
I år fyller Nationalstadsparken 25 år! Värd att värna, vårda och visa!
